lyssna bara om ni vill höra. klasskillnad är bara förnamnet.

kan inte bestämma mig

Alltså, visst gör hon den bra, det gör hon verkligen. Hon tolkar låten och gör den till sin, hon låter fantastiskt sårbar, och jag fattar om t.o.m. hon blir nervös när upphovskvinnan till låten sitter i publiken och inte drar det allra minsta på munnen.

Men. Inte ens Robyn kan göra Björk. Jag gillar verkligen hennes röst, men jämfört med Björk låter hon bara otajmad och vek. Inte en enda gång skulle jag lyssna på det här istället för originalet.

Antar att jag, i alla fall till viss del, förstår de onda blickarna från the Queen of Iceland.

SVT - I love you but you're bringin' me down

Hur hade ni tänkt att jag skulle kunna hålla mitt löfte till mig själv om att åtminstone ligga i sängen i tid idag när ni sänder Virgin Suicide med start kl 22.00? Jag bara undrar. Snart bjuder ni väl på vin också. Nej, shame on you, SVT.

Det här är för övrigt kvällens låt. Inte den första kvällen i världshistorien den regerar om man säger så. Helt säkert inte den sista heller. 

nej nu tror jag att det är dags att sno en sån där lista igen

10 FAVORITER
Färg: Grön
Mat: Libanesiskt, indiskt
Band: Manic Street Preachers
Film: Apocalypse Now
Bok: Blonde av Joyce Carol Oates (Den hemliga historien av Donna Tartt ligger sjukt bra till också)
Sport: Hästsport
Årstid: Sommar
Veckodag: Lördag
Glassmak: Pistage
Tid på dygnet: 00.00.

9 FÖR TILLFÄLLET
Humör: Trött som tusan, annars rätt ok
Smak: Chips och Estrellas Sour Cream and Onion-dip
Kläder: Svart klänning inköpt i Barcelona och senapsgul kofta
Bakgrunden: New York Dolls i iTunes
Nagellack: Chanels Black Satin
Tid: 18.10
Omgivning: Svartvitt vardagsrum
Irritationsobjekt: Matvägrande hund

6 HAR DU NÅGONSIN
Dejtat någon av dina nära vänner: Nja
Brutit mot lagen: Ja
Blivit arresterad: Nej
Badat naken: Nej
Varit med på tv: Ja
Kysst någon du inte känner: Absolut

3 PERSONER
Du kan berätta allt för: Har en, Caroline
Du tycker om: Nicky Wire, Gudrun Schyman, David Lynch (tänk en middag med de tre)
Du inte gillar: Jimmie Åkesson, Tomas Ledin, Mikael Persbrandt (men låt för bövelen bli att tänka på det samma med dem)

2 VAL
Kaffe eller te: Kaffe. Inget fel på te dock
Vår eller höst: Vår

1 ÖNSKAN:
Eftersom det jag önskar högst är för privat för att skriva här så säger jag sommar året runt

Topp tre Popaganda:

1. Neon Indian. Japp, ingen tvekan. 
2. Hästpojken. Nej, de var inte så bra egentligen. Men bara för avsaknaden av trevlig. Och för att de vågade vrida upp volymen. Fasen vad de vred upp volymen. Och så, för den här låten.  
3. Hot Chip egentligen, men jag såg dem ju inte tillräckligt. Fan. Så: Belle and Sebastian. For old times sake. 

Grymt coola Neon Indian. Jag dansar fortfarande. 

Hästpojken-Martin ville festa med fansen och avslöjade att kvällens efterfest för hans del skulle ta plats på Riche. Vi får väl hoppas att han fick till det. 

B&S å andra sidan ville inte vänta till efterfesten, de bjöd helt enkelt upp fansen på scenen för lite dans dans dans. 

men jag har en kula för alla här. du behöver en kula för att orka va kvar

Så var popaganda över för den här gången. Riktigt roligt har det varit på alla sätt, och fortfarande, VÄDRET! Vad hände? Himla fint. Hejdå sommaren 2010, du har lindat mig flera varv runt ditt lillfinger.

Och så banden då. Rätt många trevliga spelningar bjöds det ju på får man lov att säga. På fredagen lyckades jag egentligen bara se två eftersom jag på klassiskt festivalmanér prioriterade vin i gröngräset över musik. Lite synd såhär i efterhand, hade gärna sett Monarchy. Belle and Sebastian har ni ju redan fått se på bild. De var fredagens stora behållning för mig. Mest av allt beror det på att jag har en så lång relation till bandet att det var lite magiskt att få höra låtarna live. Tyvärr bråkade ljudet en del, men det gjorde inte så mycket. Och sen, Robyn. Kändes lite som att hela Södermalm var på plats för att se henne, det var trångt som tusan och stämningen var på topp. Och såklart var hon bra, det går inte att säga något annat. Jag kände bara att jag trodde henne om...ännu mer. Jag har hört så många hylla hennes livespelningar att jag inte kunde undgå att vara lite besviken. Det där med höga förväntningar. Inte alltid en hit.

På lördagen var min ambition helt klart högre när det gällde antalet spelningar jag ville se. 15.00 var jag på plats för att se the Concretes, och ungefär här började jag bli lite rastlös. Visst, det var bra och visst, Lisa Milberg är så snygg och så rätt att man typ dör av avundsjuka, men det började kännas lite väl...trevligt. Jag tänkte inte alls på det när jag läste programmet på förhand, men när man såg spelningarna blev det uppenbart att det i år var hemskt mycket just trevlig pop på popaganda. Jag älskar verkligen fina popmelodier och harmonier, men ibland vill man bara att något ska gå sönder. Eller så vill man bli blown away av dunkande dansrytmer, vad som helst, bara det inte är tryggt, familjevänligt och kravmärkt. Följaktligen blev mitt nästa konsertbesök Hästpojken. Fick nästan tårar i ögonen bara av avsaknaden av Acnes kommande kollektion på scenen. Eller var det kanske förekomsten av moll-ackord. Eller, det kan också ha något att göra med att vissa av Hästpojkens låtar (framförallt från deras senaste skiva) går rakt in i hjärtat på mig. Förmodligen en kombination.

Lördagkvällen ökade sen i tempo, och egentligen hade jag velat se precis alla som spelade. Men det var ju det här med vinet. Man HINNER ju inte. Shout Out Louds beskådades från ölområdet som vanligt (det börjar nästan bli en tradition att se just dem från just det ölområdet), och de var bra, som vanligt. Och trevliga. Ni fattar. Sen avlyssnade jag Hurts från en bisarrt lång matkö. Lika lång som spelningen var den visade det sig, så jag såg dem aldrig. Lät bra måste jag säga, framförallt de sista 20 minutrarna. Sen var det dags för öl igen, denna gång till tonerna av supertrevliga  the Magic Numbers. Såg dem förra året på Where the Action Is, och det lät ungefär på samma sätt. Var onekligen lite torrare den här gången dock.

Sen var det dags för höjdpunkten. Inte var vi många inte som kastade oss bort till lilla scenen mitt mellan huvudakterna Magic Numbers och Hot Chip, men jag är inte det minsta ledsen att jag valde Sverige-debuterande Neon Indian framför giganterna. Sjukt bra, och det första på festivalen som verkligen trollband mig. Eftersom jag var den enda i mitt sällskap som ville se dem gick jag dit själv och dansade loss med lite andra random fans. Fantastiskt! Ett enda stort leende var jag efteråt, och så tagen att jag inte riktigt orkade med Hot Chip. Lyssnade även på dem från ölområdet, och förmodligen var det den största missen. Hörde i och för sig allt och det lät riktigt, riktigt bra, men det var nog roligt nere i publiken. Jaja.

Så. Årets Popaganda är över, och med det är det ju även slut på sommar, utomhuskonserter och öl i plastglas. Jag längtar redan till nästa år.

get me away from here i`m dying..

Bland alla mina vänner är det bara jag som har älskat Belle and Sebastian. Då kan det tyckas att jag borde vart på popaganda i går. Som dessutom bara ligger en liten cykeltur härifrån.
Men livet har alltid något på gång och just den här gången såg till att jag inte kunde gå. Jag är jätteledsen. Verkligen.
Så jag hoppas ni njöt ordentligt och sjöng med för fulla halsar.

popaganda måste ligga med den där det nu är som bestämmer vädret

Hallå, det är ju sol! Igår. Och, än så länge (jag inser det), idag. Jag är så sjukt nöjd.

Fina, mysiga popaganda. Och fina, mysiga Belle and Sebastian. Det enda jag inte fattade var vad Those Dancing Days-sångerskan gjorde på scenen. Hon tillförde faktiskt inte min bästa låt med B&S ett endaste litet dugg.

Nu: pizza. Sen: the Concretes. Och lite mer sol. Ser ut att bli en fin dag till. 

vardagskoma

Ja, någonting liknande har i alla fall inträffat såhär den andra arbetsveckan efter semestern. Igår var det jobbmöte efter den vanliga arbetstiden, och idag var det styrelsemöte i bostadsrättsföreningen (vuxenpoängen på det), så det här med bloggning och annat kul, det hinner man ju fasen inte riktigt med. Åtminstone hinner man inte med något genomtänkt.

Men så har man ju ändå de här sakerna som man liksom inte kan låta bli att dela med sig av. Tänkte just nu närmast på den här fantastiska spellistan som är ihopknåpad av Markus Larsson, musikjournalist på Aftonbladet. Den innehåller världens bästa soullåtar enligt nämnde Larsson, varken mer eller mindre. Helt ljuvligt! Skyll er själva om ni missar den.

Nu: sovförsök ska inledas. Klockan ringer 4.30 i morgon bitti. Godnatt.

man gör inte så i det här landet. man börjar inte prata med fel person. man tycker inte om det här bandet man börjar inte sjunga på rätt ton

15 september finns skivan med det mest geniala omslag jag sett på år och dag i butik. Köp köp köp! Och lyssna redan nu på fantastiska Fredrik. 

Annika, det är verkligen fint att du är tillbaka. Hösten känns mycket lättare när jag vet att jag får dela den med dig. 

you won`t find a girl in this damn world that will compare with me

Jag hade tänkt lägga upp ett härligt inlägg här men blogger tyckte visst inlägget skulle försvinna i tomma intet...
 Eftersom bloggen är delvis min och jag kan skriva precis vad jag vill, kan jag med stor säkerhet säga att Nick Caves bästa skiva är  No More Shall We Part från 2001.  Jag vet att många inte håller med mig. Och jag kan inte förstå det. Vi har alla olika smak, visst, men kom igen! Nå väl,  där finns i alla fall de mest gudomliga små skatter som jag älskar. Den skivan har liksom allt. Den sticker inte ut så värst, irriterar eller provocerar inte och inte heller gör den mig besvärad som så många andra Caveskivor gör.
Eftersom jag är värdelös på låtnamn hittar jag inte den jag letar efter just nu så jag tar en annan favorit i stället. Jag + internet idag = inte bästa relationen.
Fina fina Polly är med. Så talangfull och fantastisk var hon. Eller är kanske fortfarande, det vet jag inget om. Hon har funnits där i periferin nån stans men aldrig kommit närmare, jag har nog glömt bort henne lite.
Den här är från Murder Ballads, 1996.

kommentar till förra inlägget:

Terapeuter brukar råda en att undvika ordet "man" när man pratar om saker man sagt och gjort. Istället, tycker de, ska man använda ordet "jag". De menar på något vis att ett överdrivet användande av ordet "man" är ett sätt att skjuta ifrån sig händelser och ansvar över dem.






Som att det var någonting dåligt. Jag har nog alltid vetat att man inte ska lita på terapeuter.

friday I'm in love

Nu har man landat hemma igen efter två planeringsdagar inklusive After Work Spa. Trevligt värre, men inte är man helt pigg kan jag meddela. Att man aldrig lär sig.

Men men, ingen rast ingen ro. Nu är det dags att slinka iväg till Vita Bergs-parken och se Club Killers på Parkteatern. Sommar! Lycka! Dans! Det vill man inte missa direkt. Sova kan man ju göra....sen.

popaganda

Nu är det verkligen back to reality som gäller känner man. Jobbet har satt igång, mörkret börjar onekligen falla (dags att vandra in i grottan igen), parkeringsplatserna är helt slut i Årsta och på måndag börjar SL köra enligt vintertidtabell. Gillar't inte alls ska jag säga, men vad gör man? Det sägs att det kommer fler somrar, vi får väl hoppas att det stämmer, och att de alla blir lika ljuvligt soliga som den här har varit.

En sommaraktivitet finns ju dock kvar som en liten morot så här i början på terminen. Jag pratar förstås om Popaganda, den mysiga lilla festivalen som har den goda smaken att både vara billig och äga rum 10 minuters cykeltur från mitt hem. Nästa helg är det dags, och om de högre makterna är med oss så slösar vi bort alla augustis resterande regndroppar den här helgen så att man kan snygga till sig lite. Vi säger så tycker jag nog.

Jag ser allra, allra mest fram emot att se bandet här nedan. Jag har nämligen inte fått chansen att se dem tidigare i min annars så framgångsrika karriär som konsertbesökare. Lite skumt nästan. Tur att de rådde bot på det, Popaganda.



Ps. Jag ser också sjukt mycket fram emot Robyn (som också enbart lyckats spela på platser där inte jag befunnit mig) och Neon Indian. Inget ont om resten av banden, men de flesta har jag sett förut. Ds.

I'm sleeping in the kitchen, I'm eating in the bedroom, and everything is backwards, I wish I never met you

Älskar den här låten! Fanns tyvärr bara i liveversioner på youtube (inte för att det är dåligt, men studioversionen är liksom ännu mer...fartig!), så jag slänger in en spotify-länk också. Enjoy.

Make You Mine

en olycka kommer sällan ensam..

Är det inte så man brukar säga? Och är det inte så det oftast är?
Ibland är livet så otroligt svårt och dagarna känns milslånga. Nätterna är mörka, om möjligt ännu längre än dagarna, solstrålarna hittar inte in i mitt hjärta och min hjärna är full av tunga stenar i en labyrint som gör det svårt för tankarna att passera i rätt ordning.
Kroppen är trött, axlarna börjar falla framåt, huvudet ner och blicken tom.
Mitt i allt det här finns det människor med större förståelse och kärlek än jag någonsin skulle tro var möjligt. Som verkligen finns, i mitt liv, och som gör att allt känns lite lite bättre.Någon som inte dömmer eller skuldbelägger, inte förkastar eller tycker synd om. Utan bara visar tro. Och kärlek. Och ger mig en massa hopp.

Anna Ternheim fick också celebert besök tydligen

Men åh! Varför var jag inte där? Nu kan jag inte dölja det längre, jag ÄR bitter.

Henrik, kom tillbaka! Musiksverige är SÅ tomt utan dig.

du är den ende

Du är den ende som hemligen ser mig
Fast ingen har talat du vet vad jag ber dig
Min längtan är bara du
Blott du mig ger ett enda litet ord är jag din

Du är den ende jag aldrig kan glömma
Din mun, dina ögon, din lugnande stämma
Och därför jag ber dig nu
Blott du mig ger ett enda litet ord är jag din

Ingen som du fast du hör till en annan
Du skänker mig kärlek, hos dig vill jag stanna
Mitt öde det är att bli din i min fantasi
Del av den värld som är din

Du är den ende som får mig att drömma
Den ende som anar vad tårarna gömma
Min längtan är bara du
Om blott du ger ett enda litet ord är jag din

Du är den ende jag aldrig kan glömma
Din mun, dina ögon, din lugnande stämma
Och därför jag ber dig nu
Blott du mig ger ett enda litet ord är jag din

Ingen som du fast du hör till en annan
Du skänker mig kärlek, hos dig vill jag stanna
Mitt öde det är att bli din i min fantasi
Del av den värld som är din

japp, det blir ett till inlägg om the national. kan tydligen inte behärska mig.

Det är ju skönt att veta att jag inte är helt ensam om min besatthet av denna eminenta grupp. Är ju tydligen i gott sällskap. Och inte är jag bitter som inte var på plats inte, det fanns ju uppenbarligen andra som tog hand om det åt mig.

Tur det. Hoppas de kände sig riktigt välkomna. Jag är ju nämligen så sjukt sugen på att de ska vilja komma tillbaka (the National då, inte deras celebra fans). Hoppas bara att de väljer Årstaviken framför Slottsskogen nästa gång!

Och, efter att ha sett spellistan från wow och noterat vad som så skriande saknas, att de spelar Sorrow för mig. Fy tusan vad besviken jag hade varit om jag hade varit i gbg!

Snälla, snälla the National, kom hit och spela Sorrow. Jag skulle verkligen, verkligen dö av lycka. Jag kan typ alla dagar under hösten från september och framåt (utom möjligen den 18/9, men det går att diskutera). Ska vi säga att det är en date?

//desperat

passar väl på att slänga in en låt också. en av de allra allra bästa i år. hittills. kom igen popaganda, boka!

jaja gbg, ni har way out west och alla bra band och feskekörka och goa gubbar och allt det där, men det här, det har ni faktiskt inte

Soluppgång över Årstaviken. Så oerhört, fantastiskt, ljuvligt vackert. Fina fina stad!

Och ja, jag kommer att ångra de här orden någon gång i november typ promenerandes på Götgatan när vinden blåser genom märg och ben och allt är grått grått grått. Men alltså. Titta.

Åh Jag blev så skrattig när jag läste inlägget under!! Underbart! Jag har nämligen fått: Rekomenderas: Ulf Lundell,( tre vänner gillar detta) Hahaha.Jag som tycker extremt illa om Uffe. Och ja, jag vet vad jag talar om.

att man är paranoid behöver ju inte nödvändigtvis betyda att man inte är förföljd

Jag har alltid haft lite dubbla känslor inför facebook. Det har onekligen sina poänger (varav en är: erbjuder tidsdödande sysselsättning under trista dagar), men jag kan inte riktigt skaka av mig känslan av "storebror ser dig" när jag använder det. Kan_inte.

Den riktade reklamen och de riktade tipsen ger t.ex. sådana känslor. När jag efter ett långt uppehåll loggade in på fejjan igen för några veckor sen blev jag fullkomligt pepprad med tips om sidor jag borde Gilla. Och visst, they had me måste man ändå säga. Twin Peaks, Six Feet Under, Stone Roses, the Jesus and Mary Chain o.s.v. Listan på favoritföreteelser som poppade upp i ansiktet på mig så fort jag loggade in kan göras hur lång som helst. Hur VET de, tänkte jag. Ok, jag fattar ju att de bygger det på allt jag gör och säger när jag är inloggad, och nej, jag är inte så hemlig när det gäller populärkulturell smak. Faktiskt. Men ändå. Storebror.

Och så idag. Rekommenderade sidor: Mikael Persbrandt (tre vänner gillar detta).

MOHAHAHAHA facebook! Ni vet ingenting om mig! In your face!

//paranoid

sista semesterdagen

Ja så är det ju. Det är i och för sig en helg kvar också innan jag åter sällar mig till de arbetandes skara, men idag är ändå Sista Semesterdagen för den här sommaren. Spontant känns det som att 3 veckors semester är ungefär vad jag mäktar med innan jag börjar bli lite uttråkad (för att inte tala om pank!) och utvecklar stereotypa beteenden. Som att sitta uppe hela nätterna och lyssna på depp. Inte helt hälsosamt ju.

Deppmusik mitt på dagen är inte i närheten så farligt dock, det vet nog alla. Idag är det Anna von Hausswolff som gäller. Kom på att jag ju inte tipsat så mycket om favoriter i årets musikskörd (om man inte räknar med the National då som jag övertipsat om). Så kan vi ju inte ha det! Tog dessutom fasta på min kära bloggkollegas inlägg här nedanför om kvinnliga v/s manliga artister, och insåg ju snabbt att jag inte har övertipsat om kvinnorna direkt. Shame on me!

Så, idag råder vi bot på både det ena och det andra, och vi gör det inte på det sämsta sättet direkt. Anna von Hausswolff är nämligen en alldeles, alldeles underbar bekantskap! Magisk! Gå in på hennes myspace vet jag, omedelabums! 

Men först, det här. Live från Södra teatern. Magiskt var ordet.

nattmusik

Ja, dagen var full av tröttma, men som vanligt är det som förgjort att sluta ögonen och somna så fort klockan passerat 22.00. Är ju fortfarande ledig dock, så det är ingen större fara på taket. Nighttime is my time som man brukar säga. Mitt enda aber just nu är att Sex and the City-boxen jag fördrivit tiden med under händelselösa stunder i sommar är slut, och tv:n lämnar ju en hel del att önska minst sagt, så jag har fastnat framför youtube. Skulle ju inte heller vara så illa om det inte vore för det sinnestillstånd jag just nu befinner mig i.

Jag har alltid varit av sorten ledsen = ledsen musik, glad = glad musik o.s.v. Om jag är låg blir jag sjukt irriterad av att höra något sprudlande, det har liksom aldrig funkat att påverka humöret uppåt med hjälp av musik. I och för sig brukar den ledsna musiken fungera renande på något sätt, så efter en session deppiga toner kan det sorgsna liksom kännas utagerat för den här gången. Over and out med deppet helt enkelt. Ibland fungerar det dock inte så, och den här kvällen (eller natten för den som vill) har varit lite mer den sortens kväll. Följaktligen är det toner liknande den fantastiska låten nedan som letat sig ut ur mina högtalare.

Så himla, himla underbar låt. Och aj, vad ont den gör. Och aj, vad jag ändå inte kan sluta lyssna på den just nu. När jag väl gör det lär jag väl ersätta den med något sånt här om jag känner mig själv rätt.

//masochist tydligen

Var är alla underbart begåvade, härliga kvinnor nån stans? Inte under etikett "therese" på på den här bloggen i alla fall. Åh jag skäms så jag blir grön i ansiktet!
Kände man inte mig skulle man kunna tro att jag valde musiker efter utseendet :)
Men det gör jag inte. Faktiskt. Finns det någon som gör det?
Förutom en åttaåring.
Så, Annika, Robyn, Karin, Blondie, Cyndie, Joan, Anna, Marit, Lisa, Nina, Ane, P.J, Veronica och alla ni andra, jag har inte glömt er.
Är det någon som är intresserade av tidigare grammisvinnare, kan ni kika här. Kanske en 7 procent kvinnor bland namnen i listan?

stora tröttdagen på bloggen idag

Jag är nämligen inte i ett dugg bättre skick än min stackars bloggkollega här nedanför. Vissa dagar alltså! Har tillbringat den här mest med att se på tv, surfa runt på nätet och lyssna på musik. Skönt i och för sig att man är ledig så man kan göra just ingenting när man inte direkt skulle orkat göra något annat.

Under mitt surfande stötte jag på en hel del tjusiga kläder. Det finns så fantastiskt mycket roliga sidor där ute på nätet som inte alls hjälper en att hålla månadsbudgeten. Idag fastnade jag särskilt för den här:

Så himlans fin! Och, bara för att klargöra det hela lite, jag längtar INTE efter hösten och att få gosa in mig i lager på lager av kläder, tända ljus och koka te, inte en sekund gör jag det faktiskt. Jag konstaterar bara att den här jackan kanske skulle kunna hålla vinterpaniken och gnället borta till, ja, säg till december i alla fall. 

Jag är så trött att jag bara orkar gråta. Då kommer min kompis och ropar utanför mitt fönster.
Hon har med sig paket till mig och lilla t. Underbara underbara vänner jag har..

Ett hårband i 60-tals tyg, en äkta 50-talsväska, Jane Hellen, rena rama 80-tals nostalgin, kitchiga plastblommor från 2000-talet.

Det här paketet var underbart! En hel Babuschkafamil har flyttat hem till mig.Som jag ska fylla med hemligheter.

Den fjärde låten fjärde låten är jag maniskt lyssnat på i sommar är den här. En av Bright Eyes bästa.
Och så klart jag jag lyssnat på den allra bästa, den här som jag redan bloggat om en gång. Fantastiska låtar helt enkelt.

mercury rev..

är en absolut favorit just nu. Jag kan bara inte få nog av den där vackra rösten! Den fruktansvärt bra låten, hela stämningen och ray-banklassikerna på näsan.

Lycka...

Den här låten får stå för mina lyckliga sommardagar, som nummer två i listan. Empire of the sun. Det här är deras helt klart bästa låt. Kanske inte hör till gladlåtarna egentligen. Välj själva..

tillbaka

Eller ja, tillbaka från Dalarna har jag ju varit ett tag om man ska vara ärlig. Känns dock inte som att jag har varit hemma (=hemma, ensam och bloggbar) sedan dess. Trevligt värre, men trött blir man! Är ju inte direkt 20 längre om man säger så.

Nog om det. Hörde precis den här låten genom väggarna i mitt hus (fördel med att bo i Årsta: man har sannolikt åtminstone ett par grannar med god musiksmak), och blev så himla glad! Jag blir ju alltid det när jag hör den. För mig symboliserar den min allra bästa och långa nätter tillsammans med henne och vin och dans och skratt och tårar. Alltihop, samtidigt.

En sådan natt har det blivit under min frånvaro. Det som enligt uppgift skulle bli en "lugn grillkväll" slutade mer som något som liknade en Berlin-klubb i köket. Helt lovely måste jag säga! Men innan vi gick loss på monotona techno-rytmer lyssnade vi förstås på Doris, bara för att vi alltid gör det och för att det precis alltid blir ett av kvällens finaste minnen.

Jag tänker lista mina sommarlåtar.

Året är 2010. Jag har vart mer eller mindre friviligt ledig i tio veckor den här sommaren. Det börjar lida mot sitt slut med allt vad lata dagar heter.
Det har vart en känslomässigt händelserik sommar. Jag har skrattat, gråtit, skrikigt, velat kasta porslin i väggen, hatat, älskat, vart vaken alldeles för mycket, sovit för mycket, haft för ont, vart himlastormande lycklig, svikit mig själv, förlåtit och haft ett stort leende på läpparna!

Jag vill dela med mig av mina favvosommarlåtar det här året. Tio stycken. Någon som gjort att mitt hjärta gått i bitar. En annan som får gett mig stark tro eller gjort mig hel igen..

Jag börjar med den här. Alldeles gammal låt men för mig nya personer som sjunger. Hur kan jag ha missat? Det är ett brott i sig! Fantastiskt i varje fall. Jag blir så glad. Och lugn på samma gång. Tack M.



The Seekers

En vanlig måndag eller varför är vuxna så dumma i huvudet..

Hummar och nynnar lite gör han. Barnet. Kunde nästan urskilja Bad. "Mamma! Jag är Michael Jackson" .

"Nej, han var svart!" sa pedagogiska mamman.

I dag är en märklig dag. Känns inte som jag lever i min egen kropp. Som den bara rör sig och följer nån slags inbyggd ordning. Eftersom jag inte kan tänka själv idag på grund av trötthet och sjukdom är jag ändå glad att den tar mig dit jag måste, handen rör sig och stoppar nåt i min mun, jag tuggar, sväljer, men känner ingenting.
Jag lyssnar men förstår inte. Nickar bara. Orkar inte ens le, fast det känns som jag skulle vilja det idag.
Mitt lilla hjärta här hemma äter klubba och leker med sin kompis. Hattmakaren och Jabberwock är på tv.
Regnet öser ner och just det känns ganska härligt. Kläderna hänger på tork och luktar höst.
Jag saknar lukten av körsbärsblommorna.. Och hoppas det snart blir vår igen.

Jacob Hellman är på allsång på skansen!!

Tänkte göra ett långt inlägg om honom. Men min dotter är Oreocookiessockersjuk och ska absolut googla på "pandatjej" just nu... Nu är nu!

Jag ville så gärna lägga upp the baseballs video här. Deras cover på umbrella är så roande. Och de är fina att se på.
Men det fick jag inte. Vilket jag inte alls förstår skälet till.

I stället får ni en ännu finare version som jag älskar så mycket och ha en hel massa minnen och känslor till. Den är svensk, Den är beroendeframkallande, fantastisk och  alldeles alldeles underbar...
Det är ju Montt Mardie jag talar om förståss.

171 000. det är antalet träffar på googlesökning av therese johansson. sånt kan man hålla på med om sömnen försvann och john blund glömde dig..
så vet ni..

really really tough love..

Jag råkar slå på tvn. Bad. Bad, bad, bad. Det skulle jag naturligtvis inte gjort. Inte en söndag vid sjutiden på en reklamkanal. Där visas Tough Love. Jag har råkat sett lite förut nån gång. Tror det handlar om ett gäng tjejer på ett bootcamp i nån vacker omgivning. Kvinnorna är tydligen odejtbara och har ett dåligt beteende när det handlar om förhållanden och  gör en mängd fel som de nu ska få bukt på. Det dyker upp lite heta killar som singlarna får dejta. Supermakeade, stilettklackar och hårspray. Verkar inte vara de smartaste bruttorna i amerika.
I det här avsnittet låtsas en domstol med bara män i juryn att döma kvinnorna för tidigare dejtingmissar.
En tjej har tidigare vart otrogen mot sin dåvarande pojkvän. Juryn tycker att hon är billig och killar uppskattar inte sånt, säger de. Nej vem uppskattar det, egentligen? Men det är väl inte vår rätt att döma någon.  Eller har jag missförstått nånting här i livet?
En tjej har haft ett förhållande. Med en gift man. Nu ska hon ställas till svars. Hur kunde hon vara så dum i huvudet att göra så?
Men nu förstår jag inte. Är det hon som gör det grövsta felet? Är det så att vi ska bli straffade för att vi blev förälskade i fel man? Räcker det inte med att vara kär i fel kille, som vi saknar och bara lever med en lånad tid? Visst vi kunde ju välja att låta bli. Men vi är människor, vi gör fel!
Och i det här fallet spelar ju naturligtvis inte det nån roll om du är man eller kvinna.
Visst, de har ställt upp i programmet, men ändå. Ni fattar vad jag menar.
En annan tjej är en teaser. Hon hånglar hej vilt med olika män på helgerna men väljer att alltid gå hem själv.
Enligt den manliga juryn är det inte rätt att göra så. För tänk om en man får följa med henne hem och inte vet om upplägget,hur ska mannen reagera då. Tänk på honom! Hur ska han känna sig? Han fick sig inget!
Vad hände med rätten att kunna säga nej?
Vad hände med att inte döma kvinnor som tar sig friheter män har haft i all oändlighet.Och vilka friheter sen. Rätten att bestämma över sin egen kropp. Sjukt program. Sjuka ideal, Sjuk ojämställdhet.Sjuk värld. Sjuka människor.
Sjukt sjukt sjukt sjukt.
Eller har jag fel? Någon?!
Ingen musik idag:)

Therese-Som anser att vissa saker är helt sjuka.