Så var popaganda över för den här gången. Riktigt roligt har det varit på alla sätt, och fortfarande, VÄDRET! Vad hände? Himla fint. Hejdå sommaren 2010, du har lindat mig flera varv runt ditt lillfinger.
Och så banden då. Rätt många trevliga spelningar bjöds det ju på får man lov att säga. På fredagen lyckades jag egentligen bara se två eftersom jag på klassiskt festivalmanér prioriterade vin i gröngräset över musik. Lite synd såhär i efterhand, hade gärna sett Monarchy. Belle and Sebastian har ni ju redan fått se på bild. De var fredagens stora behållning för mig. Mest av allt beror det på att jag har en så lång relation till bandet att det var lite magiskt att få höra låtarna live. Tyvärr bråkade ljudet en del, men det gjorde inte så mycket. Och sen, Robyn. Kändes lite som att hela Södermalm var på plats för att se henne, det var trångt som tusan och stämningen var på topp. Och såklart var hon bra, det går inte att säga något annat. Jag kände bara att jag trodde henne om...ännu mer. Jag har hört så många hylla hennes livespelningar att jag inte kunde undgå att vara lite besviken. Det där med höga förväntningar. Inte alltid en hit.
På lördagen var min ambition helt klart högre när det gällde antalet spelningar jag ville se. 15.00 var jag på plats för att se the Concretes, och ungefär här började jag bli lite rastlös. Visst, det var bra och visst, Lisa Milberg är så snygg och så rätt att man typ dör av avundsjuka, men det började kännas lite väl...trevligt. Jag tänkte inte alls på det när jag läste programmet på förhand, men när man såg spelningarna blev det uppenbart att det i år var hemskt mycket just trevlig pop på popaganda. Jag älskar verkligen fina popmelodier och harmonier, men ibland vill man bara att något ska gå sönder. Eller så vill man bli blown away av dunkande dansrytmer, vad som helst, bara det inte är tryggt, familjevänligt och kravmärkt. Följaktligen blev mitt nästa konsertbesök Hästpojken. Fick nästan tårar i ögonen bara av avsaknaden av Acnes kommande kollektion på scenen. Eller var det kanske förekomsten av moll-ackord. Eller, det kan också ha något att göra med att vissa av Hästpojkens låtar (framförallt från deras senaste skiva) går rakt in i hjärtat på mig. Förmodligen en kombination.
Lördagkvällen ökade sen i tempo, och egentligen hade jag velat se precis alla som spelade. Men det var ju det här med vinet. Man HINNER ju inte. Shout Out Louds beskådades från ölområdet som vanligt (det börjar nästan bli en tradition att se just dem från just det ölområdet), och de var bra, som vanligt. Och trevliga. Ni fattar. Sen avlyssnade jag Hurts från en bisarrt lång matkö. Lika lång som spelningen var den visade det sig, så jag såg dem aldrig. Lät bra måste jag säga, framförallt de sista 20 minutrarna. Sen var det dags för öl igen, denna gång till tonerna av supertrevliga the Magic Numbers. Såg dem förra året på Where the Action Is, och det lät ungefär på samma sätt. Var onekligen lite torrare den här gången dock.
Sen var det dags för höjdpunkten. Inte var vi många inte som kastade oss bort till lilla scenen mitt mellan huvudakterna Magic Numbers och Hot Chip, men jag är inte det minsta ledsen att jag valde Sverige-debuterande Neon Indian framför giganterna. Sjukt bra, och det första på festivalen som verkligen trollband mig. Eftersom jag var den enda i mitt sällskap som ville se dem gick jag dit själv och dansade loss med lite andra random fans. Fantastiskt! Ett enda stort leende var jag efteråt, och så tagen att jag inte riktigt orkade med Hot Chip. Lyssnade även på dem från ölområdet, och förmodligen var det den största missen. Hörde i och för sig allt och det lät riktigt, riktigt bra, men det var nog roligt nere i publiken. Jaja.
Så. Årets Popaganda är över, och med det är det ju även slut på sommar, utomhuskonserter och öl i plastglas. Jag längtar redan till nästa år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar