Är det inte så man brukar säga? Och är det inte så det oftast är?
Ibland är livet så otroligt svårt och dagarna känns milslånga. Nätterna är mörka, om möjligt ännu längre än dagarna, solstrålarna hittar inte in i mitt hjärta och min hjärna är full av tunga stenar i en labyrint som gör det svårt för tankarna att passera i rätt ordning.
Kroppen är trött, axlarna börjar falla framåt, huvudet ner och blicken tom.
Mitt i allt det här finns det människor med större förståelse och kärlek än jag någonsin skulle tro var möjligt. Som verkligen finns, i mitt liv, och som gör att allt känns lite lite bättre.Någon som inte dömmer eller skuldbelägger, inte förkastar eller tycker synd om. Utan bara visar tro. Och kärlek. Och ger mig en massa hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar