torsdag 21 oktober 2010
onsdag 20 oktober 2010
sex, snusk och skandaler..
Nu är Okejboken här. Åttiotalets Perez Hilton. Vill vi läsa den? Ska det bli kul att se
Carolas vindmaskinbilder? Christer Sandelin är visst upprörd. Över nakenbilderna.
Där han inte ens är naken.
Åh så många Okejtidningar jag läste i mitten av åttiotalet.
Kanske ska bläddra lite i en. Bara för att tänka tillbaka lite. Som Katat Kvack skrev,
det är ju inne med leopardmönstrat.
Carolas vindmaskinbilder? Christer Sandelin är visst upprörd. Över nakenbilderna.
Där han inte ens är naken.
Åh så många Okejtidningar jag läste i mitten av åttiotalet.
Kanske ska bläddra lite i en. Bara för att tänka tillbaka lite. Som Katat Kvack skrev,
det är ju inne med leopardmönstrat.
söndag 17 oktober 2010
onsdag 13 oktober 2010
jag bara undrar...
varför människor envisas med att ha tjocka vita strumpor på sig. Speciellt tillsammans med en svart outfit.Varför lägger människor ut bilder på sina barn på nätet?
Varför kan folk inte hålla käften om det som inte angår dem? Varför finns det sömnproblem? Varför kan vi inte ha lite mer förståelse..........
Varför kan folk inte hålla käften om det som inte angår dem? Varför finns det sömnproblem? Varför kan vi inte ha lite mer förståelse..........
söndag 10 oktober 2010
En söndagslista..
När var du glad senast? Idag.
Vad sa du sist och till vem? Pusu ja hali till lilla t i telefon
När grät du senast? I morse
Bästa stället just nu? Där jag befinner mig just nu
Senast nynnade låt? The more you ignore me the closer I get
Vilka har du pratat med idag? M, lilla t, exet, Malin, Mia, kassörskan på ica
Vill? Läsa Patti Smithboken.
Vad sa du sist och till vem? Pusu ja hali till lilla t i telefon
När grät du senast? I morse
Bästa stället just nu? Där jag befinner mig just nu
Senast nynnade låt? The more you ignore me the closer I get
Vilka har du pratat med idag? M, lilla t, exet, Malin, Mia, kassörskan på ica
Vill? Läsa Patti Smithboken.
torsdag 7 oktober 2010
minnen...
Om vad en liten tjej inte ska behöva vara med om...
När jag var ungefär tio tio eller elva år gick jag hem från skola eller fritids själv. Då på den tiden var jag blond, ganska lång och väldigt väldigt vänligt barn. Lite blyg och sa sällan ifrån.
Det var en väldigt lång backe jag var tvungen att gå om jag ville ta den närmsta vägen hem. En dag när jag är på väg hem gående på trottoaren kommer en man i rullstol rullandes bredvid mig på gatan. Han saktar in och kör i min takt precis bredvid mig.
Jag är inte så gammal. Jag är blyg. Jag är rädd för främlingar. Han vill att vi tar sällskap.
Jag vill inte alls ha sällskap. Jag är jätterädd och det känns som jag är långt hemifrån fast jag ser huset jag bor i. Men backen är lång. Jag börjar springa men det går inte att springa i från en rullstol i en nedförsbacke om man inte har så långa ben och dessutom en stor skolryggsäck på ryggen. Han tittar på mig hela tiden när han åker där bredvid.
Jag vill ha min mamma. Var är min mamma? Varför gör han så här mot ett litet barn. Till slut kommer jag hem. Men hjärtat i halsgropen.Jag gråter och är helt ensam. Rullstolsmannen stannade just utanför mitt hus. Jag sa inget till någon. Bara mamma.
Någon tid senare kliver jag in i hissen och ska upp till min våning. I hissen står en man med en lång rock. Hej säger jag och kliver in. När hissen börjar stiga känner jag hur mannen liksom trycker sig mot mig. När jag vänder mig om får jag en chock. Det är en blottare med grön lång rock som trycker sig mot mig. Jag skriker inte. Jag gråter inte. Jag står blickstilla och tänker på vad jag såg nyss. Det var första gången jag såg en man mellan benen och jag ville kräkas. När jag kom till min våning kunde jag i alla fall röra mig så pass att jag fick upp hissdörren och kom ut. Skakade så förfärligt att jag nästan inte fick fram nycklarna. Det enda jag tänkte på nu var att han kommer döda mig. Jag hör hur hissen stannar på nån våning över. Paniken stiger men jag kommer in och kan låsa dörren. Då hör jag hur nån kommer i trappan, öppnar den tunga dörren och plingar på min dörr!
Jag har nog aldrig vart så rädd.Jag kommer ihåg att jag grät och att jag försökte vara helt tyst så jag inte skulle höras. Eftersom jag inte öppnade ringer han på den andra dörren på min våning, kanske inte säker på var jag bodde.
Ringer mamma. Hon kommer hem. Men jag berättade inte hela sanningen. Inte vad jag minns.
Jag kan inte sova. Mamma säger att jag slipper gå till skolan om jag inte kan somna. Det sa hon alltid där hon satt bredvid mig vid sängen och berättade någonting som fick mig att tänka på trevligheter.
Varför känner jag mig så skyldig? Jag har ju inte gjort något fel.
Jag börjar i sexan. Vår musiklärare tycker att tjejerna i klassen är så söta. Säger han. Han vill gärna hyra sexvideor till oss. Vet inte helt om vi vill det. Visst var vi nyfikna men vi visste att det var fel.
Vid varje lektion pratar han om hur söta vi är. Och hur han vill visa oss sexfilmer.
Har jag sagt att han var vår lärare?
Jag börjar åka tunnelbana till och från skolan. Väldigt ofta är det någon som går förbi mig och säger att jag är söt. Jag tycker inte om att höra det. En man masturberar framför mig på vägen hem en dag.
Jag vet inte åt vilket håll jag ska titta. Jag säger det inte till någon. Gråter mig till söms och förstår inte den här världen.
Gymnastikläraren, en ung kille kommer alltid in när vi tjejer duschar. Vi går i sjuan. Han vill prata med oss. Varje vecka sitter han där. Tittar när vi klär av oss, kommer ut ur duschen våta om håret.Vi har gympa i halvklass, killar och tjejer för sig. I början tyckte vi det var bra, då skulle vi slippa ha klasskompiskillarna smygandes bakom duschdraperierna. Vad fel vi hade.
En trettonåring är inte en vuxen. Det tar lång tid att fatta rätt beslut, veta vad man ska göra och lära sig att inte ta på sig skuld för något någon annan gör.
Att gå i en gymnasieskola betyder att sextrakasserier hör till vanligheten. Horor är vi tjejer för det mesta. Speciellt om vi protesterar och inte vill vara med i överklasskillarnas charader mer. Det hjälper inte att skrika och bli arg över bh band på ryggen som det slits i eller kjolar som lyfts upp. Killarna är överlägset starkare och blir du alltför rabiat blir du både kallad flata och nedsparkad lite lagom lätt. Så där lätt utan blåmärken men att du ändå ramlar och slår dig i trappan.
På tunnelbanan, åter igen, är det någon som smyger med sin hand. Det är helt fullt och vi står som packade sillar. En hand trevar sig upp mellan mina ben. Det är så vidrigt och jag mår så fruktansvärt dåligt så jag kan inte skrika. Jag ser inte vem det är. Jag ser inte handen,jag försöker bara flytta mig så långt bort jag kan. I hornstull går jag av. Jag skakar och skäms fast jag vet att det inte är jag som gjort något fel. Fast ändå, jag sa ju aldrig ifrån?
Nu är jag 25, hurra, kanske lite mer civilkurage? Icke.
Jag sitter på bussen. Det är kallt och vinter, jag är gravid och trött och vill bara hem. Mannen som sätter sig bredvid mig har liksom låtit sin hand hamna mellan oss på sätet. Baksidan av hans hand stryker mig på låret. Tror jag. Jag ser ju inte, det är ju en massa kläder och en väska i vägen. Jo, visst är det väl så? Jag flyttar några centimeter mot väggen. Handen kommer efter. Han säger att jag är söt. Jag hatar honom, reser mig upp och går av. Jag sa inget. Jag går av mitt i vargavintern och promenerar hela vägen som är kvar.
Har jag överreagerat? Kanske han inte alls gjorde någonting försöker jag rättfärdig min egen ohandling för mig själv.
Nu är jag äldre. Det är inga busschafförer som kör hem mig på sin lediga tid. Inga taxiförare som låter mig åka gratis. Jag hatar när människor jag inte känner tittar på mig.Inte heller gillar jag när mitt utseende kommenteras av någon som inte står mig nära. Jag är inte tillräckligt ung och oskyldig för att tafsas på på bussen längre. Även om det naturligtvis händer kvinnor i alla åldrar.
Men skulle nån sätta handen på mig igen skulle jag skrika och göra alla människor i närheten uppmärksammade. Det finns ingen människa som ostraffat gör mig illa igen. Jag är fortfarande samma tjej som då rullstolskillen jagade mig hem. Jag blir fortfarande rädd. Men nu kan jag i alla fall säga ifrån. Tänk att det ska ta så lång tid!
När jag var ungefär tio tio eller elva år gick jag hem från skola eller fritids själv. Då på den tiden var jag blond, ganska lång och väldigt väldigt vänligt barn. Lite blyg och sa sällan ifrån.
Det var en väldigt lång backe jag var tvungen att gå om jag ville ta den närmsta vägen hem. En dag när jag är på väg hem gående på trottoaren kommer en man i rullstol rullandes bredvid mig på gatan. Han saktar in och kör i min takt precis bredvid mig.
Jag är inte så gammal. Jag är blyg. Jag är rädd för främlingar. Han vill att vi tar sällskap.
Jag vill inte alls ha sällskap. Jag är jätterädd och det känns som jag är långt hemifrån fast jag ser huset jag bor i. Men backen är lång. Jag börjar springa men det går inte att springa i från en rullstol i en nedförsbacke om man inte har så långa ben och dessutom en stor skolryggsäck på ryggen. Han tittar på mig hela tiden när han åker där bredvid.
Jag vill ha min mamma. Var är min mamma? Varför gör han så här mot ett litet barn. Till slut kommer jag hem. Men hjärtat i halsgropen.Jag gråter och är helt ensam. Rullstolsmannen stannade just utanför mitt hus. Jag sa inget till någon. Bara mamma.
Någon tid senare kliver jag in i hissen och ska upp till min våning. I hissen står en man med en lång rock. Hej säger jag och kliver in. När hissen börjar stiga känner jag hur mannen liksom trycker sig mot mig. När jag vänder mig om får jag en chock. Det är en blottare med grön lång rock som trycker sig mot mig. Jag skriker inte. Jag gråter inte. Jag står blickstilla och tänker på vad jag såg nyss. Det var första gången jag såg en man mellan benen och jag ville kräkas. När jag kom till min våning kunde jag i alla fall röra mig så pass att jag fick upp hissdörren och kom ut. Skakade så förfärligt att jag nästan inte fick fram nycklarna. Det enda jag tänkte på nu var att han kommer döda mig. Jag hör hur hissen stannar på nån våning över. Paniken stiger men jag kommer in och kan låsa dörren. Då hör jag hur nån kommer i trappan, öppnar den tunga dörren och plingar på min dörr!
Jag har nog aldrig vart så rädd.Jag kommer ihåg att jag grät och att jag försökte vara helt tyst så jag inte skulle höras. Eftersom jag inte öppnade ringer han på den andra dörren på min våning, kanske inte säker på var jag bodde.
Ringer mamma. Hon kommer hem. Men jag berättade inte hela sanningen. Inte vad jag minns.
Jag kan inte sova. Mamma säger att jag slipper gå till skolan om jag inte kan somna. Det sa hon alltid där hon satt bredvid mig vid sängen och berättade någonting som fick mig att tänka på trevligheter.
Varför känner jag mig så skyldig? Jag har ju inte gjort något fel.
Jag börjar i sexan. Vår musiklärare tycker att tjejerna i klassen är så söta. Säger han. Han vill gärna hyra sexvideor till oss. Vet inte helt om vi vill det. Visst var vi nyfikna men vi visste att det var fel.
Vid varje lektion pratar han om hur söta vi är. Och hur han vill visa oss sexfilmer.
Har jag sagt att han var vår lärare?
Jag börjar åka tunnelbana till och från skolan. Väldigt ofta är det någon som går förbi mig och säger att jag är söt. Jag tycker inte om att höra det. En man masturberar framför mig på vägen hem en dag.
Jag vet inte åt vilket håll jag ska titta. Jag säger det inte till någon. Gråter mig till söms och förstår inte den här världen.
Gymnastikläraren, en ung kille kommer alltid in när vi tjejer duschar. Vi går i sjuan. Han vill prata med oss. Varje vecka sitter han där. Tittar när vi klär av oss, kommer ut ur duschen våta om håret.Vi har gympa i halvklass, killar och tjejer för sig. I början tyckte vi det var bra, då skulle vi slippa ha klasskompiskillarna smygandes bakom duschdraperierna. Vad fel vi hade.
En trettonåring är inte en vuxen. Det tar lång tid att fatta rätt beslut, veta vad man ska göra och lära sig att inte ta på sig skuld för något någon annan gör.
Att gå i en gymnasieskola betyder att sextrakasserier hör till vanligheten. Horor är vi tjejer för det mesta. Speciellt om vi protesterar och inte vill vara med i överklasskillarnas charader mer. Det hjälper inte att skrika och bli arg över bh band på ryggen som det slits i eller kjolar som lyfts upp. Killarna är överlägset starkare och blir du alltför rabiat blir du både kallad flata och nedsparkad lite lagom lätt. Så där lätt utan blåmärken men att du ändå ramlar och slår dig i trappan.
På tunnelbanan, åter igen, är det någon som smyger med sin hand. Det är helt fullt och vi står som packade sillar. En hand trevar sig upp mellan mina ben. Det är så vidrigt och jag mår så fruktansvärt dåligt så jag kan inte skrika. Jag ser inte vem det är. Jag ser inte handen,jag försöker bara flytta mig så långt bort jag kan. I hornstull går jag av. Jag skakar och skäms fast jag vet att det inte är jag som gjort något fel. Fast ändå, jag sa ju aldrig ifrån?
Nu är jag 25, hurra, kanske lite mer civilkurage? Icke.
Jag sitter på bussen. Det är kallt och vinter, jag är gravid och trött och vill bara hem. Mannen som sätter sig bredvid mig har liksom låtit sin hand hamna mellan oss på sätet. Baksidan av hans hand stryker mig på låret. Tror jag. Jag ser ju inte, det är ju en massa kläder och en väska i vägen. Jo, visst är det väl så? Jag flyttar några centimeter mot väggen. Handen kommer efter. Han säger att jag är söt. Jag hatar honom, reser mig upp och går av. Jag sa inget. Jag går av mitt i vargavintern och promenerar hela vägen som är kvar.
Har jag överreagerat? Kanske han inte alls gjorde någonting försöker jag rättfärdig min egen ohandling för mig själv.
Nu är jag äldre. Det är inga busschafförer som kör hem mig på sin lediga tid. Inga taxiförare som låter mig åka gratis. Jag hatar när människor jag inte känner tittar på mig.Inte heller gillar jag när mitt utseende kommenteras av någon som inte står mig nära. Jag är inte tillräckligt ung och oskyldig för att tafsas på på bussen längre. Även om det naturligtvis händer kvinnor i alla åldrar.
Men skulle nån sätta handen på mig igen skulle jag skrika och göra alla människor i närheten uppmärksammade. Det finns ingen människa som ostraffat gör mig illa igen. Jag är fortfarande samma tjej som då rullstolskillen jagade mig hem. Jag blir fortfarande rädd. Men nu kan jag i alla fall säga ifrån. Tänk att det ska ta så lång tid!
onsdag 6 oktober 2010
london calling. eller?
I morgon bär det av. London IS calling, och just i detta nu ligger det champagne på kylning i Reading har jag fått höra. Det känns riktigt, riktigt bra. Jag älskar verkligen London. London är min tonårsdröm, innehållet i alla poptexter som bott i mitt flickrum, doften av flykt och av romantik och av evig ungdom. London calling.
Men ändå lite. Det var då. Läste precis den här texten om Berlin, och längtar dit med hela kroppen. Dekadansen och popromantiken har liksom flyttat sig från Storbritannien till Tyskland. Inget konstigt med det, popromantiken flyttar sig väl alltid för så fort den blivit en del av "det självklara" så har den ju förlorat sin mening. Så är det ju bara.
Och egentligen kanske jag borde ha blivit lite för gammal för att flytta med den. Jag kanske borde hålla mig till mitt London och hålla tyst. Men jag kan ju inte riktigt det. Något litet rastlöst bor fortfarande kvar därinne, och det vill vidare. Det ska bli underbart att komma till London, men det är inte längre den dekadenta flykt det en gång har varit. Sorgen i det.
Det blir ingen London Calling i detta inlägg alltså. Istället blir det en låt om Berlin som är så gammal att den egentligen bevisar att jag har fel i allt jag skrivit här ovan. Kanske har Berlin helt enkelt alltid varit Platsen För De Stora Popdrömmarna. Kanske har etablissemanget bara inte fattat det förrän nu. Kanske har VI bara inte fattat det förrän nu. Kanske är det just precis inlägg som det här som dödar Berlin som kulturellt epicentrum. Kanske.
Hur som helst. Jag hoppas jag hinner åka dit ett par gånger till innan det dör, innan regler och lagar har dödat allt kreativt, innan rosa fluffbarer och Berghain inte finns. Kanske blir det redan i vinter. Det hoppas jag.
Nu. London. Det ska bli riktigt kul.
Det här är för övrigt en av mina 5-stjärniga låtar på min iTunes. Det finns faktiskt bara 15 sådana. Världsklass alltså.
Men ändå lite. Det var då. Läste precis den här texten om Berlin, och längtar dit med hela kroppen. Dekadansen och popromantiken har liksom flyttat sig från Storbritannien till Tyskland. Inget konstigt med det, popromantiken flyttar sig väl alltid för så fort den blivit en del av "det självklara" så har den ju förlorat sin mening. Så är det ju bara.
Och egentligen kanske jag borde ha blivit lite för gammal för att flytta med den. Jag kanske borde hålla mig till mitt London och hålla tyst. Men jag kan ju inte riktigt det. Något litet rastlöst bor fortfarande kvar därinne, och det vill vidare. Det ska bli underbart att komma till London, men det är inte längre den dekadenta flykt det en gång har varit. Sorgen i det.
Det blir ingen London Calling i detta inlägg alltså. Istället blir det en låt om Berlin som är så gammal att den egentligen bevisar att jag har fel i allt jag skrivit här ovan. Kanske har Berlin helt enkelt alltid varit Platsen För De Stora Popdrömmarna. Kanske har etablissemanget bara inte fattat det förrän nu. Kanske har VI bara inte fattat det förrän nu. Kanske är det just precis inlägg som det här som dödar Berlin som kulturellt epicentrum. Kanske.
Hur som helst. Jag hoppas jag hinner åka dit ett par gånger till innan det dör, innan regler och lagar har dödat allt kreativt, innan rosa fluffbarer och Berghain inte finns. Kanske blir det redan i vinter. Det hoppas jag.
Nu. London. Det ska bli riktigt kul.
Det här är för övrigt en av mina 5-stjärniga låtar på min iTunes. Det finns faktiskt bara 15 sådana. Världsklass alltså.
tisdag 5 oktober 2010
Why does the sun go on shining
Why does the sea rush to shore
Don't they know it's the end of the world
'Cause you don't love me anymore
Why do the birds go on singing
Why do the stars glow above
Don't they know it's the end of the world
It ended when I lost your love
I wake up in the morning and I wonder
Why everything's the same as it was
I can't understand, no I can't understand
How life goes on the way it does
Why does my heart go on beating
Why do these eyes of mine cry
Don't they know it's the end of the world
It ended when you said goodbye
Don't they know it's the end of the world
It ended when you said goodbye
är det väldigt märkligt om jag säger att jag längtar tills julen?
det gör jag. ge barnet paket, baka kola med ingefärssmak och dricka glögg.
arbetar men dessutom på förskola får man julpyssla, skriva brev till tomten, titta i förväntansfulla barns leksakskataloger.
tyvärr kommer mina öron få höra last christmas. men jag har fått nya öronproppar så det går nog bra ändå.
det gör jag. ge barnet paket, baka kola med ingefärssmak och dricka glögg.
arbetar men dessutom på förskola får man julpyssla, skriva brev till tomten, titta i förväntansfulla barns leksakskataloger.
tyvärr kommer mina öron få höra last christmas. men jag har fått nya öronproppar så det går nog bra ändå.
söndag 3 oktober 2010
helgens goda gärning
Ja, jag har inte utfört den om ni trodde det. Snarare blev jag väl utsatt för den. Eller vad sägs om en taxichaufför som bara tar betalt för halva taxiresan?
Tillbringade lördagskvällen på min uppväxt-ö strax öster om Stockholm. Denna ö har en liten egenhet när det gäller lokaltrafiken. Den är nämligen i det närmaste obefintlig. Visst susar det förbi en buss sådär ibland, det gör det ju, men man ska ha en himla tur om det råkar vara precis just när man själv behöver den. Nåväl. Klockan 03.18 i natt skulle det ändå gå en buss (som förvisso hade den inte så goda smaken att köra världens omväg innan den hittade över bron till t-banan, och väl där hade t-banan just precis gått så man fick vackert vänta 25 minuter på nästa. Två nattbussar har de att matcha med t-banan. Två. Men ändå som sagt, det gick en buss!). Eftersom inte jättemånga människor tar den här bussen från ön (Jättekonstigt. Verkligen.) susade den dock förbi min hållplats alldeles för tidigt. Återstod alltså taxi, om jag inte ville komma hem närmare 7 på morgonen.
Men, lite surt kändes det ändå. Jag vet ju nämligen att bara man tar sig till centralen så FINNS det ju bussar hem till min nuvarande förort. Det är dyrt med taxi. Väldigt dyrt faktiskt. Följaktligen beställde jag en taxi från ön till Sergels torg, där jag tänkte fortsätta med buss. När jag kliver in i taxin frågar chauffören genast vart jag bor någonstans, och jag säger Årsta. Då säger karln: "alltså, jag slutar nu och ska hem till Haninge. Jag stänger av taxametern vid Sergels torg och sen kör jag hem dig, Årsta är ju på vägen."
Och han gjorde det. Inte ens dricksa honom fick jag göra. "Om du hade haft råd så hade du beställt taxin ända hem från början!" Ni hör ju.
Visade sig att han trodde på karma. Han trodde alltså att jag förmodligen gjort något gott och det här var vad jag fick tillbaka. Och nästa gång blir det hans tur. Och ja, det hoppas jag ju verkligen att det blir.
Tillbringade lördagskvällen på min uppväxt-ö strax öster om Stockholm. Denna ö har en liten egenhet när det gäller lokaltrafiken. Den är nämligen i det närmaste obefintlig. Visst susar det förbi en buss sådär ibland, det gör det ju, men man ska ha en himla tur om det råkar vara precis just när man själv behöver den. Nåväl. Klockan 03.18 i natt skulle det ändå gå en buss (som förvisso hade den inte så goda smaken att köra världens omväg innan den hittade över bron till t-banan, och väl där hade t-banan just precis gått så man fick vackert vänta 25 minuter på nästa. Två nattbussar har de att matcha med t-banan. Två. Men ändå som sagt, det gick en buss!). Eftersom inte jättemånga människor tar den här bussen från ön (Jättekonstigt. Verkligen.) susade den dock förbi min hållplats alldeles för tidigt. Återstod alltså taxi, om jag inte ville komma hem närmare 7 på morgonen.
Men, lite surt kändes det ändå. Jag vet ju nämligen att bara man tar sig till centralen så FINNS det ju bussar hem till min nuvarande förort. Det är dyrt med taxi. Väldigt dyrt faktiskt. Följaktligen beställde jag en taxi från ön till Sergels torg, där jag tänkte fortsätta med buss. När jag kliver in i taxin frågar chauffören genast vart jag bor någonstans, och jag säger Årsta. Då säger karln: "alltså, jag slutar nu och ska hem till Haninge. Jag stänger av taxametern vid Sergels torg och sen kör jag hem dig, Årsta är ju på vägen."
Och han gjorde det. Inte ens dricksa honom fick jag göra. "Om du hade haft råd så hade du beställt taxin ända hem från början!" Ni hör ju.
Visade sig att han trodde på karma. Han trodde alltså att jag förmodligen gjort något gott och det här var vad jag fick tillbaka. Och nästa gång blir det hans tur. Och ja, det hoppas jag ju verkligen att det blir.
fredag 1 oktober 2010
man märker att det är 2010 när man för en gångs skull genomlider lite tv-reklam
Det var en gång för länge sen när jag blev musikjunkie, långt tillbaka på det mytiska 90talet. Då var det FULT att sälja sin musik till diverse företag för att dessa skulle använda dem i reklam. Reklambranschen var överhuvudtaget väldigt o-creddig.
Så är det ju inte längre. Och så har ju det där inträffat, det där med internet. Artisterna säljer ju inga skivor längre, och jag fattar ju att de måste betala sina räkningar de också. Så vad återstår? Förstås livespelningar. T-shirts. Magasin. Tomatsoppa. Och så reklam då.
Ikväll har jag hört både The Tough Alliance och Familjen. Inget fel givetvis, men ändå. Jag saknar tiden när den alternativa popmusiken tog mer avstånd från det kommersiella.
Och appropå det kommersiella. Har snart sett mitt första hela avsnitt av årets idol. Det känns ungefär som deckarna jag för tillfället läser i rasande takt, hyfsat intressant när man ser det men borta ur sinnevärlden så fort man stänger av. Spännande att en tjej tidigare i veckan valt att sjunga Antony and the Johnsons dock. Reagerar lite på samma sätt som när "mina" band dyker upp i reklamen, men efter att ha kollat youtube kan jag konstatera att hon ändå gjorde det helt ok (även om originalet är fullständigt omöjligt att överträffa eller ens vara i närheten av). Ännu en sån där tjej som kommer ångra att hon tog genvägen via 4:ans största kassako.
Att juryns Andreas Carlsson inte kände till Antony kommer kanske inte som en sådär jättestor överraskning.
Så är det ju inte längre. Och så har ju det där inträffat, det där med internet. Artisterna säljer ju inga skivor längre, och jag fattar ju att de måste betala sina räkningar de också. Så vad återstår? Förstås livespelningar. T-shirts. Magasin. Tomatsoppa. Och så reklam då.
Ikväll har jag hört både The Tough Alliance och Familjen. Inget fel givetvis, men ändå. Jag saknar tiden när den alternativa popmusiken tog mer avstånd från det kommersiella.
Och appropå det kommersiella. Har snart sett mitt första hela avsnitt av årets idol. Det känns ungefär som deckarna jag för tillfället läser i rasande takt, hyfsat intressant när man ser det men borta ur sinnevärlden så fort man stänger av. Spännande att en tjej tidigare i veckan valt att sjunga Antony and the Johnsons dock. Reagerar lite på samma sätt som när "mina" band dyker upp i reklamen, men efter att ha kollat youtube kan jag konstatera att hon ändå gjorde det helt ok (även om originalet är fullständigt omöjligt att överträffa eller ens vara i närheten av). Ännu en sån där tjej som kommer ångra att hon tog genvägen via 4:ans största kassako.
Att juryns Andreas Carlsson inte kände till Antony kommer kanske inte som en sådär jättestor överraskning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)