minnen...

Om vad en liten tjej inte ska behöva vara med om...

När jag var ungefär tio tio eller elva år gick jag hem från skola eller fritids själv.  Då på den tiden var jag blond, ganska lång och väldigt väldigt vänligt barn. Lite blyg och sa sällan ifrån.
Det var en väldigt lång backe jag var tvungen att gå om jag ville ta den närmsta vägen hem. En dag när jag är på väg hem gående på trottoaren kommer en man i rullstol rullandes bredvid mig på gatan. Han saktar in och kör i min takt precis bredvid mig.
Jag är inte så gammal. Jag är blyg. Jag är rädd för främlingar. Han vill att vi tar sällskap.

Jag vill inte alls ha sällskap. Jag är jätterädd och det känns som jag är långt hemifrån fast jag ser huset jag bor i. Men backen är lång. Jag börjar springa men det går inte att springa i från en rullstol i en nedförsbacke om man inte har så långa ben och dessutom en stor skolryggsäck på ryggen. Han tittar på mig hela tiden när han åker där bredvid.
 Jag vill ha min mamma. Var är min mamma? Varför gör han så här mot ett litet barn. Till slut kommer jag hem. Men hjärtat i halsgropen.Jag gråter och är helt ensam. Rullstolsmannen stannade just utanför mitt hus. Jag sa inget till någon. Bara mamma.

Någon tid senare kliver jag in i hissen och ska upp till min våning. I hissen står en man med en lång rock. Hej säger jag och kliver in. När hissen börjar stiga känner jag hur mannen liksom trycker sig mot mig. När jag vänder mig om får jag en chock. Det är en blottare med grön lång rock som trycker sig mot mig. Jag skriker inte. Jag gråter inte. Jag står blickstilla och tänker på vad jag såg nyss. Det var första gången jag såg en man mellan benen och jag ville kräkas. När jag kom till min våning kunde jag i alla fall röra mig så pass att jag fick upp hissdörren och kom ut. Skakade så förfärligt att jag nästan inte fick fram nycklarna. Det enda jag tänkte på nu var att han kommer döda mig. Jag hör hur hissen stannar på nån våning över. Paniken stiger men jag kommer in och kan låsa dörren. Då hör jag hur nån kommer i trappan, öppnar den tunga dörren och plingar på min dörr!
Jag har nog aldrig vart så rädd.Jag kommer ihåg att jag grät och att jag försökte vara helt tyst så jag inte skulle höras. Eftersom jag inte öppnade ringer han på den andra dörren på min våning, kanske inte säker på var jag bodde.
Ringer mamma. Hon kommer hem. Men jag berättade inte hela sanningen. Inte vad jag minns.

Jag kan inte sova. Mamma säger att jag slipper gå till skolan om jag inte kan somna. Det sa hon alltid där hon satt bredvid mig vid sängen och berättade någonting som fick mig att tänka på trevligheter.
Varför känner jag mig så skyldig? Jag har ju inte gjort något fel.

Jag börjar i sexan. Vår musiklärare tycker att tjejerna i klassen är så söta. Säger han. Han vill gärna hyra sexvideor till oss. Vet inte helt om vi vill det. Visst var vi nyfikna men vi visste att det var fel.
Vid varje lektion pratar han om hur söta vi är. Och hur han vill visa oss sexfilmer.
Har jag sagt att han var vår lärare?
Jag börjar åka tunnelbana till och från skolan. Väldigt ofta är det någon som går förbi mig och säger att jag är söt. Jag tycker inte om att höra det. En man masturberar framför mig på vägen hem en dag.
Jag vet inte åt vilket håll jag ska titta. Jag säger det inte till någon. Gråter mig till söms och förstår inte den här världen.

Gymnastikläraren, en ung kille kommer alltid in när vi tjejer duschar. Vi går i sjuan. Han vill prata med oss. Varje vecka sitter han där.  Tittar när vi klär av oss, kommer ut ur duschen våta om håret.Vi har gympa i halvklass, killar och tjejer för sig. I början tyckte vi det var bra, då skulle vi slippa ha klasskompiskillarna smygandes bakom duschdraperierna. Vad fel vi hade.

En trettonåring är inte en vuxen. Det tar lång tid att fatta rätt beslut, veta vad man ska göra och lära sig att inte ta på sig skuld för något någon annan gör.

Att gå i en gymnasieskola betyder att sextrakasserier hör till vanligheten. Horor är vi tjejer för det mesta. Speciellt om vi protesterar och inte vill vara med i överklasskillarnas charader mer. Det hjälper inte att skrika och bli arg över bh band på ryggen som det slits i eller kjolar som lyfts upp. Killarna är överlägset starkare och blir du alltför rabiat blir du både kallad flata och nedsparkad lite lagom lätt. Så där lätt utan blåmärken men att du ändå ramlar och slår dig i trappan.

På tunnelbanan, åter igen, är det någon som smyger med sin hand. Det är helt fullt och vi står som packade sillar. En hand trevar sig upp mellan mina ben. Det är så vidrigt och jag mår så fruktansvärt dåligt så jag kan inte skrika. Jag ser inte vem det är. Jag ser inte handen,jag försöker bara flytta mig så långt bort jag kan. I hornstull går jag av. Jag skakar och skäms fast jag vet att det inte är jag som gjort något fel. Fast ändå, jag sa ju aldrig ifrån?

Nu är jag 25, hurra, kanske lite mer civilkurage? Icke.

Jag sitter på bussen. Det är kallt och vinter, jag är gravid och trött och vill bara hem. Mannen som sätter sig bredvid mig har liksom låtit sin hand hamna mellan oss på sätet. Baksidan av hans hand stryker mig på låret. Tror jag. Jag ser ju inte, det är ju en massa kläder och en väska i vägen. Jo, visst är det väl så? Jag flyttar några centimeter mot väggen. Handen kommer efter. Han säger att jag är söt. Jag hatar honom, reser mig upp och går av. Jag sa inget. Jag går av mitt i vargavintern och promenerar hela vägen som är kvar.
Har jag överreagerat? Kanske han inte alls gjorde någonting försöker jag rättfärdig min egen ohandling för mig själv.

Nu är jag äldre. Det är inga busschafförer som kör hem mig på sin lediga tid. Inga taxiförare som låter mig åka gratis. Jag hatar när människor jag inte känner tittar på mig.Inte heller gillar jag när mitt utseende kommenteras av någon som inte står mig nära. Jag är inte tillräckligt ung och oskyldig för att tafsas på på bussen längre. Även om det naturligtvis händer kvinnor i alla åldrar.
Men skulle nån sätta handen på mig igen skulle jag skrika och göra alla människor i närheten uppmärksammade. Det finns ingen människa som ostraffat gör mig illa igen. Jag är fortfarande samma tjej som då rullstolskillen jagade mig hem. Jag blir fortfarande rädd. Men nu kan jag i alla fall säga ifrån. Tänk att det ska ta så lång tid!