Det var en gång för länge sen när jag blev musikjunkie, långt tillbaka på det mytiska 90talet. Då var det FULT att sälja sin musik till diverse företag för att dessa skulle använda dem i reklam. Reklambranschen var överhuvudtaget väldigt o-creddig.
Så är det ju inte längre. Och så har ju det där inträffat, det där med internet. Artisterna säljer ju inga skivor längre, och jag fattar ju att de måste betala sina räkningar de också. Så vad återstår? Förstås livespelningar. T-shirts. Magasin. Tomatsoppa. Och så reklam då.
Ikväll har jag hört både The Tough Alliance och Familjen. Inget fel givetvis, men ändå. Jag saknar tiden när den alternativa popmusiken tog mer avstånd från det kommersiella.
Och appropå det kommersiella. Har snart sett mitt första hela avsnitt av årets idol. Det känns ungefär som deckarna jag för tillfället läser i rasande takt, hyfsat intressant när man ser det men borta ur sinnevärlden så fort man stänger av. Spännande att en tjej tidigare i veckan valt att sjunga Antony and the Johnsons dock. Reagerar lite på samma sätt som när "mina" band dyker upp i reklamen, men efter att ha kollat youtube kan jag konstatera att hon ändå gjorde det helt ok (även om originalet är fullständigt omöjligt att överträffa eller ens vara i närheten av). Ännu en sån där tjej som kommer ångra att hon tog genvägen via 4:ans största kassako.
Att juryns Andreas Carlsson inte kände till Antony kommer kanske inte som en sådär jättestor överraskning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar