I morgon bär det av. London IS calling, och just i detta nu ligger det champagne på kylning i Reading har jag fått höra. Det känns riktigt, riktigt bra. Jag älskar verkligen London. London är min tonårsdröm, innehållet i alla poptexter som bott i mitt flickrum, doften av flykt och av romantik och av evig ungdom. London calling.
Men ändå lite. Det var då. Läste precis den här texten om Berlin, och längtar dit med hela kroppen. Dekadansen och popromantiken har liksom flyttat sig från Storbritannien till Tyskland. Inget konstigt med det, popromantiken flyttar sig väl alltid för så fort den blivit en del av "det självklara" så har den ju förlorat sin mening. Så är det ju bara.
Och egentligen kanske jag borde ha blivit lite för gammal för att flytta med den. Jag kanske borde hålla mig till mitt London och hålla tyst. Men jag kan ju inte riktigt det. Något litet rastlöst bor fortfarande kvar därinne, och det vill vidare. Det ska bli underbart att komma till London, men det är inte längre den dekadenta flykt det en gång har varit. Sorgen i det.
Det blir ingen London Calling i detta inlägg alltså. Istället blir det en låt om Berlin som är så gammal att den egentligen bevisar att jag har fel i allt jag skrivit här ovan. Kanske har Berlin helt enkelt alltid varit Platsen För De Stora Popdrömmarna. Kanske har etablissemanget bara inte fattat det förrän nu. Kanske har VI bara inte fattat det förrän nu. Kanske är det just precis inlägg som det här som dödar Berlin som kulturellt epicentrum. Kanske.
Hur som helst. Jag hoppas jag hinner åka dit ett par gånger till innan det dör, innan regler och lagar har dödat allt kreativt, innan rosa fluffbarer och Berghain inte finns. Kanske blir det redan i vinter. Det hoppas jag.
Nu. London. Det ska bli riktigt kul.
Det här är för övrigt en av mina 5-stjärniga låtar på min iTunes. Det finns faktiskt bara 15 sådana. Världsklass alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar