Vi har redan skrivit om honom en gång men han tål att nämnas många gånger, det kan jag försäkra. En av de låtar som jag inte kan sluta sjunga på nu är den här nedan. Fenomenal alltså.
Så här i deppiga eftervaldagar och hejdåvälfärdendagar måste vi göra det vi gör bäst. Nämligen lyssna på musik. Skriva däremot om musik är inte något jag nånsin kommer påstå jag är bra på. Jag har helt enkelt kommit till den ålder att jag kan se vad jag inte är bra på och vad jag är grym på.
Jag skriver från hjärtat bara. 
Det där med hjärtat.. Jag lyssnar alltid på mitt hjärta. Och min magkänsla. Det har satt mig i många svåra situationer. Riktigt många.  Utan pengar till exempel. Utan bostad.
Men också har dem hjälpt mig. Hade jag inte lyssnat så ordentligt hade jag inte haft en åttaåring. Hade inte vart förälskad. Hade inte bott i min underbara pyttelilla bostadstvåa.
Hade  jag bara lyssnat på min hjärna hade jag inte haft den här bloggen. Eftersom min hjärna säger att jag inte kan skriva om musik. Men nu gör jag det ändå.

Så, till låten. Jag vet inte om det är Kirsty MacColl som gjorde orginalet. Hinner inte ta reda på det nu. Men om det finns nån läsare som undrar kan ni ta reda på det själva. Också fantastisk!
Puss och hej leverpastej.