för relevanta för att dö

Jag älskar dem visserligen mycket högt, men aldrig hade jag väl kunnat tro att Manic Street Preachers skulle släppa sitt 10:e album år 2010. Och, nu när de gör det, aldrig hade jag väl kunnat tro att de fortfarande kunde få recensioner som den här av Lokko himself. Jag vet i och för sig att Andres alltid har fattat Manics, men ändå. De borde ha upphört att finnas för länge sedan, och det är väl ungefär det man kunde förvänta sig att han skulle skriva. 


För även om det var för roligt att vara rockstjärna för att de skulle fullfölja sitt tidiga "vi-ska-släppa-ett-dubbelalbum-och-sedan-lägga-av"-manifest så har ju livet inte alltid varit dem nådigt. Många, inklusive undertecknad, hade t.ex. svårt att se hur de kunde överleva Richeys frånfälle. I efterhand vet vi ju att de inte bara överlevde, de blev större än någonsin utan att en enda gång slå mynt av förlusten av vännen. Nu har de alltså släppt 7 album utan honom och 3 med. *


Rock'n'rollen ska vara ung, ingen tvekan om den saken. Det är bara så ont om unga som gör det Manics gör, och som är så passionerade och intelligenta som Manics är, så än så länge kan de inte kasta in handduken. Platsen är helt enkelt inte fylld. Kanske är det därför de fortfarande inte sågas jäms med fotknölarna när de släpper skivor. Därför, och så förstås för det där som Lokko skriver, att de vägrar bli irrelevanta. För ärligt talat, hur många artister förtjänar den beskrivningen?


Är lite stolt och glad idag alltså. Och så är jag lite fascinerad över att Manics än en gång lyckas släppa en skiva precis när jag behöver det som allra mest. 

* Fotnot: Albumet som släpptes förra året har texter av Richey som sparats av bandet. Relationen är därför egentligen kanske 4 med, 6 utan. Antog dock att det bara är vi Manics-idioter som bryr oss.

Nya skivan på spotify