berns 2008-11-05

Vilken märklig känsla det är, att stå i en folksamling i blinkande ljus och titta på denna lilla man i solglasögon och silverskor som sjunger med den där rösten som funnits med mig i så många år i de allra svåraste stunderna. Jag vet inget om honom, men vi delar allt. Så mycket hopp, så mycket kärlek. Orden studsar runt i rummet, de där orden som så ofta betytt så vansinnigt mycket. I två timmar står han där, två timmar och en hel resa genom mitt liv. Ljuset blinkar och blinkar, lila, gult, blått och han öppnar knappast alls ögonen bakom de där glasögonen, helt innesluten i sin egen resa. Han vet ingenting om min resa, kantad av hans ord. Undrar hur många livsresor rummet rymmer under de här två timmarna. Rösten, den där spröda rösten som så varsamt förmedlar orden som får mitt hjärta att bli lite varmare, lite skyddat. Hopp. Förtröstan. Det är så nära en religiös upplevelse jag någonsin har varit.

foto: Magnus Pettersson, www.rockfoto.nu