De här artisterna är också de som jag tar till när livet blir fult och skevt och trasigt. På något sätt får de mig att känna att allt är ok, att världen kommer att finnas kvar i morgon också. Det beror nog på den långa relation vi har, de här musikerna och jag. Rösterna är så välbekanta att det känns som att komma hem att lyssna på dem.
Det går ju liksom inte att tipsa om trygghetsartister, just eftersom hela grejen bygger på att man ska ha hört dem sedan forever ago. Det händer i och för sig att man stöter på en alldeles ny bekantskap som har samma effekt på en, men det är verkligen inte så vanligt. Hände mig förra sommaren dock. Tror det beror på att han har samma trygghetsartister som jag.
Nåja. Mina finaste, tryggaste alltså. Here we go:
- Manic Street Preachers. Såklart. Den varmaste filten av dem alla, och ändå. Så sorgligt.
- Spiritualized. Därav förra inlägget. Min kärlek till det här bandet blir bara större och större med åren måste jag säga. Sällskapar till och från jobbet varje dag för tillfället.
- Bruce Springsteen.* Har funnits med sen.. Ja, så länge att jag inte minns något liv utan den här rösten. Min pappas stora idol som jag har ärvt kan man säga. Helt ok arv.
- Kent. Mina tonårsdagböcker i en liten grupp. Eftersom jag börjar bli liiiite till åren är det de fyra första skivorna som gäller. Inte för att de nya alltid är ointressanta, men de är inte Trygghet.
*Ni måste faktiskt se den här Bruce-goes-snygga-bilmekanikern-i-Falcon Crest-videon. Ja, det måste ni. Tryck på länken bara. En bra låt är det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar