med att tågen gick i snigelfart idag. Jag hör annars till de som aldrig klagar på tågtrafiken. Faktiskt. Men just idag var det surt för jag jobbat i tolv timmar.
Väl hemma inser jag att jag nog inte skulle kommit hem alls i dag. Eller kanske stannat kvar i sängen i morse.
I badrummet har nämligen det värsta som kan hända, hänt. Nej det är inte att jag glömt en kran på och det är översvämning. Inte heller har toan pajat. Det som hänt är att någn katt har försökt sig på att klättra upp på mitt badrumsskåp. Som alltid är öppet. Och därmed rivit ner allt mitt smink.
På golvet och i kattlådan, väl gömt ligger krämer utsmetade från bath & bodyworks, läppstift utan kork från mac. Minst 15 face och makeupstoreskuggor utspridda. Några helt i småbitar, andra utan lock. Hejdå cliniquepuder, nedgrävd i kattsandslådanconcealer och underbart trasigt rouge. Jag älskar mina krämer, alla godluktande små burkar med fina etiketter. Jag älskar alla mina färgpaletter. Hur töntigt det än må vara så är de mina. Och jag blir glad av dem. Döm mig inte för det.
Såna I landsproblem har jag idag.
(Jag har så många andra, riktiga saker jag lider av, så det känns lite bra att få ett lite mindre att bry sig om.)
En kvällslåt. Som jag dansade sönder skorna i på So What i Oslo 96. På den tiden jag bara hade svarta kläder. Och fick röka inomhus. Och lyssnade sönder Lowefool. Och pulp. Jag älskar Jarvis! Helt plötsligt känns det som en ganska bra kväll after all.
(kolla in de härliga armarna på gitarristen)
torsdag 30 september 2010
måndag 27 september 2010
det är högst oklart varför textstorleken bråkar varje gång jag ska skriva om Manics
Och jag orkar helt enkelt inte bråka med textstorleken idag alls. Sjukt tidig dag i morgon, och lång.
I inlägget nedan skulle förstås brödtexten har varit stor och fotnoten liten.
Nu har jag i alla fall berättat det.
I inlägget nedan skulle förstås brödtexten har varit stor och fotnoten liten.
Nu har jag i alla fall berättat det.
för relevanta för att dö
Jag älskar dem visserligen mycket högt, men aldrig hade jag väl kunnat tro att Manic Street Preachers skulle släppa sitt 10:e album år 2010. Och, nu när de gör det, aldrig hade jag väl kunnat tro att de fortfarande kunde få recensioner som den här av Lokko himself. Jag vet i och för sig att Andres alltid har fattat Manics, men ändå. De borde ha upphört att finnas för länge sedan, och det är väl ungefär det man kunde förvänta sig att han skulle skriva.
För även om det var för roligt att vara rockstjärna för att de skulle fullfölja sitt tidiga "vi-ska-släppa-ett-dubbelalbum-och-sedan-lägga-av"-manifest så har ju livet inte alltid varit dem nådigt. Många, inklusive undertecknad, hade t.ex. svårt att se hur de kunde överleva Richeys frånfälle. I efterhand vet vi ju att de inte bara överlevde, de blev större än någonsin utan att en enda gång slå mynt av förlusten av vännen. Nu har de alltså släppt 7 album utan honom och 3 med. *
Rock'n'rollen ska vara ung, ingen tvekan om den saken. Det är bara så ont om unga som gör det Manics gör, och som är så passionerade och intelligenta som Manics är, så än så länge kan de inte kasta in handduken. Platsen är helt enkelt inte fylld. Kanske är det därför de fortfarande inte sågas jäms med fotknölarna när de släpper skivor. Därför, och så förstås för det där som Lokko skriver, att de vägrar bli irrelevanta. För ärligt talat, hur många artister förtjänar den beskrivningen?
Är lite stolt och glad idag alltså. Och så är jag lite fascinerad över att Manics än en gång lyckas släppa en skiva precis när jag behöver det som allra mest.
För även om det var för roligt att vara rockstjärna för att de skulle fullfölja sitt tidiga "vi-ska-släppa-ett-dubbelalbum-och-sedan-lägga-av"-manifest så har ju livet inte alltid varit dem nådigt. Många, inklusive undertecknad, hade t.ex. svårt att se hur de kunde överleva Richeys frånfälle. I efterhand vet vi ju att de inte bara överlevde, de blev större än någonsin utan att en enda gång slå mynt av förlusten av vännen. Nu har de alltså släppt 7 album utan honom och 3 med. *
Rock'n'rollen ska vara ung, ingen tvekan om den saken. Det är bara så ont om unga som gör det Manics gör, och som är så passionerade och intelligenta som Manics är, så än så länge kan de inte kasta in handduken. Platsen är helt enkelt inte fylld. Kanske är det därför de fortfarande inte sågas jäms med fotknölarna när de släpper skivor. Därför, och så förstås för det där som Lokko skriver, att de vägrar bli irrelevanta. För ärligt talat, hur många artister förtjänar den beskrivningen?
Är lite stolt och glad idag alltså. Och så är jag lite fascinerad över att Manics än en gång lyckas släppa en skiva precis när jag behöver det som allra mest.
* Fotnot: Albumet som släpptes förra året har texter av Richey som sparats av bandet. Relationen är därför egentligen kanske 4 med, 6 utan. Antog dock att det bara är vi Manics-idioter som bryr oss.
lördag 25 september 2010
tröstshopping
Slog precis till på ett par biljetter till the Drums spelning på Debaser i december. Hade inte sett att de skulle komma hit igen (de var ju ett av alla band man missade om man inte var på Way Out West), och idag när jag fick syn på affischen inne i stan hoppade jag nästan högt av glädje. När jag nu kollade biljettstatusen fanns det bara ett fåtal kvar, så det var ju inget att vänta på. Någon lär väl kunna gå med tänker jag (Caroline? För alla gånger vi har hoppat runt till Make You Mine i sommar?).
Nu har man alltså lite solsken planerat mitt i mörkaste vintern. Sweet.
Har även tröstshoppat glansig långskjorta från Weekday. Vi får väl se om det hjälper upp humöret. Annars finns det ju alltid vin. Skönt det.
onsdag 22 september 2010
livet förändras var jag än går
För ja, så är det ju. Förändring är något man måste lära sig tåla om man ska orka med livet. Just nu sker det förändringar, dels på det stora planet och dels i mitt egna lilla liv.
En del förändringar är sådana man inte hade önskat. Det där med att acceptera är minsann inte alltid det lättaste. Det kan vara så sjukt svårt att släppa taget om det hopp man burit på länge, men ibland måste det göras. Har ingen aning om hur än. Man får väl använda sig av det berömda en-dag-i-taget-måttot antar jag. Fy.
Sen finns det ju de här andra förändringarna, de som man själv söker och driver igenom. Helt klart är det en positiv känsla att man kan påverka sitt liv på vissa plan när man inte trivs med det, men ändå tycker jag nog att själva förändringen kan vara ganska energikrävande, och ibland lite sorglig med. Det finns alltid flera sidor av myntet ju.
The times they are a-changing som en vis man en gång sa. Så är det ju ja.
Om ni undrar över textningen så vet jag inte hur den har kommit dit. Det fanns inget annat klipp av originalversionen bara, så jag fick ta den här.
En del förändringar är sådana man inte hade önskat. Det där med att acceptera är minsann inte alltid det lättaste. Det kan vara så sjukt svårt att släppa taget om det hopp man burit på länge, men ibland måste det göras. Har ingen aning om hur än. Man får väl använda sig av det berömda en-dag-i-taget-måttot antar jag. Fy.
Sen finns det ju de här andra förändringarna, de som man själv söker och driver igenom. Helt klart är det en positiv känsla att man kan påverka sitt liv på vissa plan när man inte trivs med det, men ändå tycker jag nog att själva förändringen kan vara ganska energikrävande, och ibland lite sorglig med. Det finns alltid flera sidor av myntet ju.
The times they are a-changing som en vis man en gång sa. Så är det ju ja.
Om ni undrar över textningen så vet jag inte hur den har kommit dit. Det fanns inget annat klipp av originalversionen bara, så jag fick ta den här.
måndag 20 september 2010
jag har försökt få till textstorlek + rätt utrymme mellan stycken, videor o.s.v. i inlägget nedan ett bra tag nu
Och nu ger jag upp. Det blir en sak i utkastet och en annan när jag publicerar. Vet ej varför, och bryr mig inte längre. Ni får läsa liten text i ett inlägg helt enkelt :)
from despair to where?
Orden har fortfarande inte kommit tillbaka efter igår. Kommer kanske dröja ett tag. Får låna andras så länge helt enkelt. Och just nu känner jag att jag behöver låna de allra bästa.
Jag skulle vilja att jag kände mig lite såhär:
Men ärligt talat är nog känslan mer den här:
Har inte skrivit så mycket om Manics än, de bara svävar över mina inlägg som en osynlig ande. Det är ingen slump kan jag säga, de svävar lite på det sättet över hela mitt liv. Kommer förklara mer varför någon gång när jag har tiden som behövs. Egentligen tror jag dock att de kan tala för sig själva. Jag låter dem göra det helt enkelt.
Jag skulle vilja att jag kände mig lite såhär:
Men ärligt talat är nog känslan mer den här:
Har inte skrivit så mycket om Manics än, de bara svävar över mina inlägg som en osynlig ande. Det är ingen slump kan jag säga, de svävar lite på det sättet över hela mitt liv. Kommer förklara mer varför någon gång när jag har tiden som behövs. Egentligen tror jag dock att de kan tala för sig själva. Jag låter dem göra det helt enkelt.
Vi har redan skrivit om honom en gång men han tål att nämnas många gånger, det kan jag försäkra. En av de låtar som jag inte kan sluta sjunga på nu är den här nedan. Fenomenal alltså.
Så här i deppiga eftervaldagar och hejdåvälfärdendagar måste vi göra det vi gör bäst. Nämligen lyssna på musik. Skriva däremot om musik är inte något jag nånsin kommer påstå jag är bra på. Jag har helt enkelt kommit till den ålder att jag kan se vad jag inte är bra på och vad jag är grym på.
Jag skriver från hjärtat bara.
Det där med hjärtat.. Jag lyssnar alltid på mitt hjärta. Och min magkänsla. Det har satt mig i många svåra situationer. Riktigt många. Utan pengar till exempel. Utan bostad.
Men också har dem hjälpt mig. Hade jag inte lyssnat så ordentligt hade jag inte haft en åttaåring. Hade inte vart förälskad. Hade inte bott i min underbara pyttelilla bostadstvåa.
Hade jag bara lyssnat på min hjärna hade jag inte haft den här bloggen. Eftersom min hjärna säger att jag inte kan skriva om musik. Men nu gör jag det ändå.
Så, till låten. Jag vet inte om det är Kirsty MacColl som gjorde orginalet. Hinner inte ta reda på det nu. Men om det finns nån läsare som undrar kan ni ta reda på det själva. Också fantastisk!
Puss och hej leverpastej.
Så här i deppiga eftervaldagar och hejdåvälfärdendagar måste vi göra det vi gör bäst. Nämligen lyssna på musik. Skriva däremot om musik är inte något jag nånsin kommer påstå jag är bra på. Jag har helt enkelt kommit till den ålder att jag kan se vad jag inte är bra på och vad jag är grym på.
Jag skriver från hjärtat bara.
Det där med hjärtat.. Jag lyssnar alltid på mitt hjärta. Och min magkänsla. Det har satt mig i många svåra situationer. Riktigt många. Utan pengar till exempel. Utan bostad.
Men också har dem hjälpt mig. Hade jag inte lyssnat så ordentligt hade jag inte haft en åttaåring. Hade inte vart förälskad. Hade inte bott i min underbara pyttelilla bostadstvåa.
Hade jag bara lyssnat på min hjärna hade jag inte haft den här bloggen. Eftersom min hjärna säger att jag inte kan skriva om musik. Men nu gör jag det ändå.
Så, till låten. Jag vet inte om det är Kirsty MacColl som gjorde orginalet. Hinner inte ta reda på det nu. Men om det finns nån läsare som undrar kan ni ta reda på det själva. Också fantastisk!
Puss och hej leverpastej.
söndag 19 september 2010
hörrni. glömde ni valdagen?
Vid valet 2006 trodde man nästan inte att det kunde bli värre. Det kunde det ju tydligen.
Idag skäms jag över att vara svensk. Det kommer att gå över. En hel del annat kommer inte att göra det dock. Nu gäller det att alla som har hjärna, hjärta eller händelsevis både ock visar med all tydlighet att mänskliga rättigheter är inget vi spelar med i det här landet.
Jag vet att partiet jag röstade på gör det, de har de visat redan i kväll. Hoppas alla andra seriösa partier gör detsamma.
Nu har jag inga ord kvar. Eller jo förresten. Det har jag. Jag är verkligen inte så lite rädd för framtiden.
Idag skäms jag över att vara svensk. Det kommer att gå över. En hel del annat kommer inte att göra det dock. Nu gäller det att alla som har hjärna, hjärta eller händelsevis både ock visar med all tydlighet att mänskliga rättigheter är inget vi spelar med i det här landet.
Jag vet att partiet jag röstade på gör det, de har de visat redan i kväll. Hoppas alla andra seriösa partier gör detsamma.
Nu har jag inga ord kvar. Eller jo förresten. Det har jag. Jag är verkligen inte så lite rädd för framtiden.
allt går att köpas för pengar..
Mamma: Man kan hitta en man på net on net! Det såg jag på reklamen. Du kanske vill ha en, liksom senare.
(Dotter 8 år.)
(Dotter 8 år.)
lördag 18 september 2010
och så lite sex..eller ljuger alla män i örebro..
Läser aftonbladet.se.
Där kan jag få min dagliga sexuella dos om jag har lust. Vilket jag inte har, men råkar ändå få med mig att männen i en undersökning,"viagrarapporten", tycker att bröst och rumpa är det sexigaste på en kvinna. Surprise? Finns en möjlighet att jag tyckt likadant om jag var man. Men det är jag nu inte.
I Örebro däremot gillar männen ögonen på en kvinna bäst. Vad kan det bero på? Det är till att jag blir lite förvånad.
Men i aftonbladet.se finns inte att läsa vad kvinnor tycker är sexigt. Så klart går det inte i en "viagrarapport".
Däremot läser jag att armar och axlar inte alls är sexigt.
Nu är det nämligen så, det är fakta enligt mig, att armar, axlar och ryggar är det i särklass sexigaste hos en man!
Och ett ödmjukt sätt att prata på.
Om det nu är nån som bryr sig om vad jag tycker om saken. Det är det nog inte. Men It`s my blog and I cry if I want to.
(det blir ingen bild på en stor kuk här. eller bröst eller sexiga rumpor. var det nån som ville se det, ja då får ni leta vidare)
Där kan jag få min dagliga sexuella dos om jag har lust. Vilket jag inte har, men råkar ändå få med mig att männen i en undersökning,"viagrarapporten", tycker att bröst och rumpa är det sexigaste på en kvinna. Surprise? Finns en möjlighet att jag tyckt likadant om jag var man. Men det är jag nu inte.
I Örebro däremot gillar männen ögonen på en kvinna bäst. Vad kan det bero på? Det är till att jag blir lite förvånad.
Men i aftonbladet.se finns inte att läsa vad kvinnor tycker är sexigt. Så klart går det inte i en "viagrarapport".
Däremot läser jag att armar och axlar inte alls är sexigt.
Nu är det nämligen så, det är fakta enligt mig, att armar, axlar och ryggar är det i särklass sexigaste hos en man!
Och ett ödmjukt sätt att prata på.
Om det nu är nån som bryr sig om vad jag tycker om saken. Det är det nog inte. Men It`s my blog and I cry if I want to.
(det blir ingen bild på en stor kuk här. eller bröst eller sexiga rumpor. var det nån som ville se det, ja då får ni leta vidare)
Det jag får ska jag ge tillbaka
Allting jag äger ska jag försaka
Det krävs ingenting för att känna sig fri
Man måste vara fattig för att vara rik
Allting jag lärt mig ska jag glömma bort
Det jag ser kommer jag glömma bort
Man måste vara en idiot för att kalla sig klok
Man måste vara liten för att vara stor
Halleluja, halleluja
Varje steg är ett steg tillbaka
Varje ord är en hopplös dröm
Man måste tiga för att vara sann
Men man måste tala för att ha en chans
Allting du lärt dig ska du glömma bort
Det du ser kommer du glömma bort
Du måste vara en idiot om du kallar dig klok
Du måste vara liten för att vara stor
Halleluja, halleluja
Och när jag slutar tänka, börjar jag förstå
Att gud inte bryr sig om hur rakt jag kan gå
Så länge jag går går jag i änglarnas spår
Så länge jag lever dricker jag ur djävulens skål
Så länge mitt hjärta slår...
Halleluja, halleluja
under pressure
Alltså, vilken springa-runt-vecka det här har varit. Och är. Jobb, hem och kasta av sig kläderna och kasta på sig nya (icke mellanmåls-indränkta) och så iväg igen. Idag har jag t.ex. firat pappa som fyller år med Queen-musikal och restaurang-besök. Igår, drink med blivande brudpar + vänner. Alltihopa väldigt trevligt.
För det är ju kul med springa-runt-veckor, det är det verkligen. Men alltså. Tröttman. Man är ju inte 17 längre direkt. Just nu känns det som om jag skulle kunna sova i två dygn, men i morgon är ju själva bröllopet, så då gäller det att vara pigg och sparkling iklädd fantastisk kjol och weekday vintage-topp. Lär ju inte vara klädernas fel om jag inte lyckas känns det som. Nä.
Hur som helst. Queen-musikal alltså. Eftersom andra har gjort medgivanden de kanske inte alltid är stolta över måste jag väl erkänna att jag under en period av mitt liv led av en ganska svår Queen-obsession. När jag sen kom in i min indie-era (16 - Nu) talade jag dock tyst om den saken. Queen är ju kanske inte det creddigaste bandet i världshistorien som ni säkert vet. Men ändå, såhär i efterhand, de stora gesternas band har ju alltid varit mina band, så Queen-grejen känns både förståelig och inte helt överspelad.
Dessutom, när man ser en hel musikal som bygger på deras musik är det ju helt uppenbart att de gjort en hel del riktigt bra låtar. En hel del mindre bra också, det ska erkännas, och visst sjutton är det överdramatiskt åt alla håll och kanter, men ändå.
Vad som också blev alldeles uppenbart är att Freddie Mercury verkligen var en one-of-a-kind-sångare. Musikalartisterna var duktiga, precis som de brukar, men i varenda låt saknade man originalsångaren. Sen är det ju svårt i sig att göra musikal av ett rockband. Det blir så tydligt att det är olika uttryck. Musikalartister är som blanka blad som kan ta sig an vilka roller och låtar som helst, medan rock- och popartister helst ska ha en image och ett uttryck som är deras alldeles egna inmutade lilla område.
Freddie Mercury har onekligen just det. Det går liksom inte att göra hans låtar utan att misslyckas, för han gjorde dem med sådan pondus och känsla (och, inte minst, röst!). En annan sådan artist är David Bowie.
Queen har gjort en låt tillsammans med David Bowie. Det är en av Queens bästa låtar, och en av dem som gjordes absolut sämst i musikalen. Funkade faktiskt inte alls måste jag säga. Mercury och Bowie. Visa mig de musikalartister som fixar det.
Jag lyssnar på originalet så länge.
För det är ju kul med springa-runt-veckor, det är det verkligen. Men alltså. Tröttman. Man är ju inte 17 längre direkt. Just nu känns det som om jag skulle kunna sova i två dygn, men i morgon är ju själva bröllopet, så då gäller det att vara pigg och sparkling iklädd fantastisk kjol och weekday vintage-topp. Lär ju inte vara klädernas fel om jag inte lyckas känns det som. Nä.
Hur som helst. Queen-musikal alltså. Eftersom andra har gjort medgivanden de kanske inte alltid är stolta över måste jag väl erkänna att jag under en period av mitt liv led av en ganska svår Queen-obsession. När jag sen kom in i min indie-era (16 - Nu) talade jag dock tyst om den saken. Queen är ju kanske inte det creddigaste bandet i världshistorien som ni säkert vet. Men ändå, såhär i efterhand, de stora gesternas band har ju alltid varit mina band, så Queen-grejen känns både förståelig och inte helt överspelad.
Dessutom, när man ser en hel musikal som bygger på deras musik är det ju helt uppenbart att de gjort en hel del riktigt bra låtar. En hel del mindre bra också, det ska erkännas, och visst sjutton är det överdramatiskt åt alla håll och kanter, men ändå.
Vad som också blev alldeles uppenbart är att Freddie Mercury verkligen var en one-of-a-kind-sångare. Musikalartisterna var duktiga, precis som de brukar, men i varenda låt saknade man originalsångaren. Sen är det ju svårt i sig att göra musikal av ett rockband. Det blir så tydligt att det är olika uttryck. Musikalartister är som blanka blad som kan ta sig an vilka roller och låtar som helst, medan rock- och popartister helst ska ha en image och ett uttryck som är deras alldeles egna inmutade lilla område.
Freddie Mercury har onekligen just det. Det går liksom inte att göra hans låtar utan att misslyckas, för han gjorde dem med sådan pondus och känsla (och, inte minst, röst!). En annan sådan artist är David Bowie.
Queen har gjort en låt tillsammans med David Bowie. Det är en av Queens bästa låtar, och en av dem som gjordes absolut sämst i musikalen. Funkade faktiskt inte alls måste jag säga. Mercury och Bowie. Visa mig de musikalartister som fixar det.
Jag lyssnar på originalet så länge.
fredag 17 september 2010
onsdag 15 september 2010
pssssssssssst
Ville bara påpeka att Säkerts nya skiva finns på Spotify nu.
Repeat-lyssnar nu. Kommer köpa den så fort det trillar in lite mer lön, fram tills dess funkar Spotify utmärkt.
.jpg)
Repeat-lyssnar nu. Kommer köpa den så fort det trillar in lite mer lön, fram tills dess funkar Spotify utmärkt.
.jpg)
lyckades och märkte det inte ens
Har tillbringat eftermiddagen i Stockholms city för att leta efter en topp som funkar till den fantastiska kjolen och bröllopet i helgen, och inte var det direkt roligt inte. Det hela slutade med stort tår-utbrott på Zara (nästan i alla fall) och ett mycket frustrerat telefonsamtal till Therese (helt och hållet sant). ALLT i butikerna var svart, brunt, grovstickat och långärmat, och verkligen inte det minsta glamoröst. Minst sagt stressande eftersom bröllopet är på lördag och både torsdags- och fredagskvällen är uppbokade.
Väl hemma hade jag redan ställt in bröllopet i tanken. Man kan ju inte gå på bröllop utan kläder, det fattar ju vem som helst. Först skulle jag bara prova en alldeles för enkel t-shirt som jag lyckats få med mig från Weekday vintage i ren desperation (tog den bara för att den var liiiite blank och inte gjord i bomull) till kjolen. Bingo. HUR snyggt som helst.
Jaha. Så har man öst ur lite frustration över sina vänner alldeles i onödan. Så kan det gå. Får väl ursäkta mig med att det kanske inte handlade så mycket om klädbrist. Egentligen.
Fast TUSAN vad det kan vara irriterande ändå. Klädbrist alltså.
Väl hemma hade jag redan ställt in bröllopet i tanken. Man kan ju inte gå på bröllop utan kläder, det fattar ju vem som helst. Först skulle jag bara prova en alldeles för enkel t-shirt som jag lyckats få med mig från Weekday vintage i ren desperation (tog den bara för att den var liiiite blank och inte gjord i bomull) till kjolen. Bingo. HUR snyggt som helst.
Jaha. Så har man öst ur lite frustration över sina vänner alldeles i onödan. Så kan det gå. Får väl ursäkta mig med att det kanske inte handlade så mycket om klädbrist. Egentligen.
Fast TUSAN vad det kan vara irriterande ändå. Klädbrist alltså.
måndag 13 september 2010
antal gånger jag fick byta usb-port och logga in igen p.g.a. att det mobila bredbandet slängde ut mig från nätet under tiden jag skrev det förra inlägget:
Nio.
Inte okej.
Nästa gång jag får en impuls att ringa 3 på fyllan och "prata lite med dem" ska jag inte låta NÅGON stoppa mig, det är allt jag säger.
Inte okej.
Nästa gång jag får en impuls att ringa 3 på fyllan och "prata lite med dem" ska jag inte låta NÅGON stoppa mig, det är allt jag säger.
stesolid, musik, snuttefilt, whatever
Har en thing just nu för artister som får mig att känna trygghet. Det är ett behov som uppstår mer eller mindre varje höst. Och vinter. Ni vet mörkret och allt det där.
De här artisterna är också de som jag tar till när livet blir fult och skevt och trasigt. På något sätt får de mig att känna att allt är ok, att världen kommer att finnas kvar i morgon också. Det beror nog på den långa relation vi har, de här musikerna och jag. Rösterna är så välbekanta att det känns som att komma hem att lyssna på dem.
Det går ju liksom inte att tipsa om trygghetsartister, just eftersom hela grejen bygger på att man ska ha hört dem sedan forever ago. Det händer i och för sig att man stöter på en alldeles ny bekantskap som har samma effekt på en, men det är verkligen inte så vanligt. Hände mig förra sommaren dock. Tror det beror på att han har samma trygghetsartister som jag.
Nåja. Mina finaste, tryggaste alltså. Here we go:
*Ni måste faktiskt se den här Bruce-goes-snygga-bilmekanikern-i-Falcon Crest-videon. Ja, det måste ni. Tryck på länken bara. En bra låt är det också.
De här artisterna är också de som jag tar till när livet blir fult och skevt och trasigt. På något sätt får de mig att känna att allt är ok, att världen kommer att finnas kvar i morgon också. Det beror nog på den långa relation vi har, de här musikerna och jag. Rösterna är så välbekanta att det känns som att komma hem att lyssna på dem.
Det går ju liksom inte att tipsa om trygghetsartister, just eftersom hela grejen bygger på att man ska ha hört dem sedan forever ago. Det händer i och för sig att man stöter på en alldeles ny bekantskap som har samma effekt på en, men det är verkligen inte så vanligt. Hände mig förra sommaren dock. Tror det beror på att han har samma trygghetsartister som jag.
Nåja. Mina finaste, tryggaste alltså. Here we go:
- Manic Street Preachers. Såklart. Den varmaste filten av dem alla, och ändå. Så sorgligt.
- Spiritualized. Därav förra inlägget. Min kärlek till det här bandet blir bara större och större med åren måste jag säga. Sällskapar till och från jobbet varje dag för tillfället.
- Bruce Springsteen.* Har funnits med sen.. Ja, så länge att jag inte minns något liv utan den här rösten. Min pappas stora idol som jag har ärvt kan man säga. Helt ok arv.
- Kent. Mina tonårsdagböcker i en liten grupp. Eftersom jag börjar bli liiiite till åren är det de fyra första skivorna som gäller. Inte för att de nya alltid är ointressanta, men de är inte Trygghet.
*Ni måste faktiskt se den här Bruce-goes-snygga-bilmekanikern-i-Falcon Crest-videon. Ja, det måste ni. Tryck på länken bara. En bra låt är det också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)