Det är så himla härligt att skriva det första inlägget på en ny blogg! Allting är nytt och fantastiskt fint och väldesignat (tack vare duktiga bloggkollegor), och bloggen ligger där och bara väntar på att fyllas med ord. Ord är det bästa jag vet. Och så musik då förstås.
Musik är livet för mig. Så är det verkligen. Oavsett vad jag känner så hittar jag nästan alltid stöd, uppmuntran och identifikation i musiken. Så har det varit sen jag var ganska liten, men det var först under tonåren som jag blev besatt. En oerhört stor och viktig del i mitt tonåriga musikintresse var Hultsfredsfestivalen.
Åh, det är med tungt hjärta jag skriver de här raderna. Hultsfred har ju som ni säkert sett ansökt om konkurs, och med bara drygt en veckas varsel ställer de in årets festival. Det kommer kanske egentligen inte som en överraskning, festivalutbudet i Sverige har exploderat de senaste åren och Hultsfred har haft svårt att hänga med ett tag, men att det var så här illa känns mycket tråkigt. Hultsfredsfestivalen var inte bara en festival, den var en institution i svenskt musikliv.
För mig var Hultsfred sommarens självklara händelse under ett antal år. Jag har så mycket minnen därifrån som är mina allra bästa, och jag skulle kunna rita upp en karta över alla vinklar och vrår på festivalområdet i sömnen. Det var där jag som storögd 15-åring gjorde min festivaldebut, det var där jag såg storheter som Black Sabbath, Iggy Pop, Hole, Wu Tang Clan, Björk, älskade Manic Street Preachers och många många fler på den vackert belägna Hawaii-scenen, men framförallt var det där jag upptäckte alla nya små band som skulle komma att prägla mitt liv. Att det aldrig mer kommer att ske stora genombrott i teaterladan känns sorgligt i hela magen.
Jag är ledsen att det inte blev ett gladare första inlägg från mig, men det går inte riktigt en dag som den här. Nu är Hultsfredsfestivalen ett minne blott, inte bara för mig utan för hela landet. Jag hoppas vi kommer ihåg hur mycket vi har att tacka dem för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar