andres lokko kollar in partiledarnas spotifylistor..

Jag hör inte till dem som har läst allt Andres Lokko skrivit. Inte ens en tiondel säkert. Men det jag läst är helt fantastiskt. Därför har jag länkat och kopierat en artikel han skrev nyss som jag gärna vill dela med mig av.
Önskar förstås att jag hade skrivit den själv.  Det har jag ju inte..Men så önskar jag också att jag var lika cool som Andres tjej Lisa Milberg också. Det är jag inte heller..
I år är det val. Kanske nån soffliggare blir hjälpt på traven.

Den här artikeln är från SvD i juni 2010.

"Många musikkritiker har under det gångna året uttryckt sin förvåning över hur avpolitiserad svensk musik är. Men mer än under något tidigare valår har musiken i stället blivit en noggrant avvägd bricka i en politisk marknadsföringskampanj. Där den revolutionsromantiske musikkritikern uppvuxen på The Clash drömmer om hur popmusiken av egen kraft kan välta regeringar och stoppa rasismen, en musik som stjäl tillbaka makten från politikerna till folket, så förhåller sig verkligheten precis tvärtom.

Med något så till synes oskyldigt som en personlig Spotifylista kan i stället politikern – och hans eller hennes mediekonsulter och pr-personer – politisera vilken musik som helst. När de svenska partiledarna presenterar sina Spotifylistor blir avsändarens uppsåt mycket intressantare än själva musiken.

Effekten blir densamma som när Gordon Brown på botten av sin popularitetskurva bedyrade sin kärlek till Arctic Monkeys: ingen trodde alls att Labourledaren noddade till I bet you look good on the dancefloor på 10 Downing Streets övervåning. Men det fick den kortlivade effekten av en utsträckt hand till dem hans parti hade misslyckats med att nå eller höll på att tappa.

När USA:s ambassadör Matthew Barzun nyligen bjöd hem ett handplockat knippe svenska kultur- och musikjournalister till en intim spelning med den excentriske kritikerfavoriten Will Oldham i Barzuns vardagsrum i Diplomatstaden i Stockholm uppnådde han mer, bara genom att flexa sitt genuina intresse och sin egen smak, än de flesta kulturråd lyckas med under en hel karriär.

Med några få men ytterst uppenbara undantag är politiker sällan idioter. Ändå bemöter vi undantagslöst politikers musikintresse med överraskade miner. Gordon Brown är född samma år som Rob Halford i Judas Priest och Ace Frehley i Kiss så egentligen borde man snarare ta för givet att våra folkvalda har ett musikintresse. Men när Helsingborgs Dagblads kulturchef Gunnar Bergdahl för några år sedan i boken Folkvald bad svenska riksdagsledamöter svara på ett antal ganska grundläggande frågor om deras mest minnesvärda kulturupplevelser var det just svaren om musik som var underligast och vagast.

En utomhuskonsert i Sydney 1991 var ett sådant svar, Kalkbrottet utanför Rättvik ett annat. Inte artister eller specifika låtar – utan geografiska platser. Och om det nu ska kvalificera in som den absolut starkaste musikupplevelse man någonsin har haft så imponerade också den moderata riksdagsledamot som svarade ”Imagine av The Beatles” med sin djupa okunskap om vad det är han har älskat så intensivt i alla dessa år.

Men inget av detta har undgått partiledarna som sakta börjar inse att deras smak kan användas som ett vapen. Lika mycket mot dem som av dem. Det är därför deras Spotifylistor närmar sig musik precis som man gjorde när man gick i högstadiet. För att få tuffare kompisar eller som blandband till tjejen/killen man var lite hemligt kär i. Ingens lista utstrålar detta starkare än Göran Hägglunds val som dryper av ånger över skrämmande kulturpopulistiska uttalanden men också ger intrycket av någon som varje morgon vaknar med en förvånad min över att ha växt upp till just kristdemokrat.

Sahlins lista framstår, vid en första anblick, som den mest fabricerade av dem. Modern i stället för personlig, lite grann som om hon bett sin frisör bränna en cd med vad de just har spelat i salongen.

Lars Ohlys hårdhänta val är, inte helt oväntat, den lista som också är textmässigt mest manifesterande och uttryckligen politisk. Maud Olofssons minutiöst könskvoterade och homogent nationalromantiska favoriter ser ut att ha skapats vid ett sammanträdesbord. Efter två år i London anlände jag en sen kväll i Stockholm. I hotellrummet slog jag på tvn och i Videokväll hos Luuk utförde Fredrik Reinfeldt exotiska rytmiska rörelser till Simple Minds. Jag är övertygad om att detta tv-ögonblick är skälet bakom Reinfeldts beslut att inte befatta sig med musik annat än möjligen bakom Täbyvillans lyckta dörrar.

Jan Björklund borde ha avböjt att tvingas offentliggöra sin lista, men ju mer jag studerar den framstår den som en av de mest genuina i sin nästan makabert grå tristess.

Fast det är kombinationen av Maria Wetterstrands kärlek till Tindersticks och viljan att till ett olyssningsbart pris visa på en enorm bredd som gör hennes vilsna lista till den trovärdigaste av dem alla. Miljöpartiets pr-byrå borde nomineras till ett Guldägg för den insatsen."

Vill du höra mer om partiledarnas spotyfylistor klicka här!

Är han inte fantastisk?