Just nu vill jag så himlans gärna ha en äkta italiensk tiramisu. Och en Marc Jacobsväska.
Jag vet att jag ska vara lycklig för allt jag har. Och det är jag!
Men bara... Varför? Ni se ju själva..

Jag fyller faktiskt år snart. I januari...

pssssssssssst

Ville bara påpeka att Säkerts nya skiva finns på Spotify nu.

Repeat-lyssnar nu. Kommer köpa den så fort det trillar in lite mer lön, fram tills dess funkar Spotify utmärkt.

lyckades och märkte det inte ens

Har tillbringat eftermiddagen i Stockholms city för att leta efter en topp som funkar till den fantastiska kjolen och bröllopet i helgen, och inte var det direkt roligt inte. Det hela slutade med stort tår-utbrott på Zara (nästan i alla fall) och ett mycket frustrerat telefonsamtal till Therese (helt och hållet sant). ALLT i butikerna var svart, brunt, grovstickat och långärmat, och verkligen inte det minsta glamoröst. Minst sagt stressande eftersom bröllopet är på lördag och både torsdags- och fredagskvällen är uppbokade.

Väl hemma hade jag redan ställt in bröllopet i tanken. Man kan ju inte gå på bröllop utan kläder, det fattar ju vem som helst. Först skulle jag bara prova en alldeles för enkel t-shirt som jag lyckats få med mig från Weekday vintage i ren desperation (tog den bara för att den var liiiite blank och inte gjord i bomull) till kjolen. Bingo. HUR snyggt som helst.

Jaha. Så har man öst ur lite frustration över sina vänner alldeles i onödan. Så kan det gå. Får väl ursäkta mig med att det kanske inte handlade så mycket om klädbrist. Egentligen.

Fast TUSAN vad det kan vara irriterande ändå. Klädbrist alltså.

antal gånger jag fick byta usb-port och logga in igen p.g.a. att det mobila bredbandet slängde ut mig från nätet under tiden jag skrev det förra inlägget:

Nio.

Inte okej.

Nästa gång jag får en impuls att ringa 3 på fyllan och "prata lite med dem" ska jag inte låta NÅGON stoppa mig, det är allt jag säger.

stesolid, musik, snuttefilt, whatever

Har en thing just nu för artister som får mig att känna trygghet. Det är ett behov som uppstår mer eller mindre varje höst. Och vinter. Ni vet mörkret och allt det där.

De här artisterna är också de som jag tar till när livet blir fult och skevt och trasigt. På något sätt får de mig att känna att allt är ok, att världen kommer att finnas kvar i morgon också. Det beror nog på den långa relation vi har, de här musikerna och jag. Rösterna är så välbekanta att det känns som att komma hem att lyssna på dem.

Det går ju liksom inte att tipsa om trygghetsartister, just eftersom hela grejen bygger på att man ska ha hört dem sedan forever ago. Det händer i och för sig att man stöter på en alldeles ny bekantskap som har samma effekt på en, men det är verkligen inte så vanligt. Hände mig förra sommaren dock. Tror det beror på att han har samma trygghetsartister som jag.

Nåja. Mina finaste, tryggaste alltså. Here we go:

• Manic Street Preachers. Såklart. Den varmaste filten av dem alla, och ändå. Så sorgligt. 
• Spiritualized. Därav förra inlägget. Min kärlek till det här bandet blir bara större och större med åren måste jag säga. Sällskapar till och från jobbet varje dag för tillfället. 
• Bruce Springsteen.* Har funnits med sen.. Ja, så länge att jag inte minns något liv utan den här rösten. Min pappas stora idol som jag har ärvt kan man säga. Helt ok arv. 
• Kent. Mina tonårsdagböcker i en liten grupp. Eftersom jag börjar bli liiiite till åren är det de fyra första skivorna som gäller. Inte för att de nya alltid är ointressanta, men de är inte Trygghet. 

*Ni måste faktiskt se den här Bruce-goes-snygga-bilmekanikern-i-Falcon Crest-videon. Ja, det måste ni. Tryck på länken bara. En bra låt är det också. 

99 miljoner visningar på youtube..(och att inte ljuga. ens för sig själv)

(jag har, lite på långt avstånd, vart förälskad i eminem, men säg det inte till nån. det var länge sen, jag svär!)

I miss you baby..

De senaste 72 timmarna har jag...

 tillbringat på södersjukhuset, 12 timmar

 haft Lotta på besök, 5 timmar

kaffe med Sarah på torget, 2 timmar

pratat i telefon med Malin, 3 timmar

msn:at med M som är i new york, 3 timmar

sett på film, 4 timmar

ätit och lagat mat, 1/2 timme

försökt svälja värktabletter, 0,20 timmar

sovit, 25 timmar

pratat med kompisar i telefon, 2 timmar

druckit te här hemma med Sarah på besök, 3 timmar

väntat på kollektivtrafiken 0,10 timmar

sett på tv, 2 timmar

filosoferat och tittat ut genom fönstret, 1 timme

bloggat, läst bloggar, gjort valtest, mejlat, kollat vintagekläder på nätet, 2 timmar

funderat över hur länge det tar innan jag får liggsår, 0.05 timmar

ryckt ögonbryn, borstat tänder, kissat, tagit bort nagellack,0,20 timmar

vart ledsen, 2 timmar

vad jag gjort de 4 kvarvarande timmarna och de 35 minutrarna vet jag inte.
antagligen ljuger jag nu, har nog suttit framför datorn... men det har jag varken minne av eller bevis för så de gills inte.

Lite vackra 50 tals coca colareklambilder. Jag har ju slutat dricka cola efter några veckors missbruk!

berns 2008-11-05

Vilken märklig känsla det är, att stå i en folksamling i blinkande ljus och titta på denna lilla man i solglasögon och silverskor som sjunger med den där rösten som funnits med mig i så många år i de allra svåraste stunderna. Jag vet inget om honom, men vi delar allt. Så mycket hopp, så mycket kärlek. Orden studsar runt i rummet, de där orden som så ofta betytt så vansinnigt mycket. I två timmar står han där, två timmar och en hel resa genom mitt liv. Ljuset blinkar och blinkar, lila, gult, blått och han öppnar knappast alls ögonen bakom de där glasögonen, helt innesluten i sin egen resa. Han vet ingenting om min resa, kantad av hans ord. Undrar hur många livsresor rummet rymmer under de här två timmarna. Rösten, den där spröda rösten som så varsamt förmedlar orden som får mitt hjärta att bli lite varmare, lite skyddat. Hopp. Förtröstan. Det är så nära en religiös upplevelse jag någonsin har varit.

foto: Magnus Pettersson, www.rockfoto.nu

Jag har gjort det förr, använt total eclipse of the heart. Den var snäppet roligare än den här. Men inlägget nedan ack så viktigt, skojigt , fantastisk melodi. 
Lite politik så här inför valet. Jag har fått mycket skit för jag inte stöttat bröstpumpsdebatten. Men varför jag tycker så ska jag förklara en annan gång, så snälla ni som ser mig på gatan, fråga inte!

det här med sömn

Så totalt jäkla överskattat.

mitt i natten

Jag ska på bröllop nästa helg. Tur att man har vänner. Och, framför allt, tur att man har vänner som äger sådana här fantastiska kjolar. Jag vet att bilderna inte riktigt gör den rättvisa, men den är silvrig och glänsande och innehåller sjukt mycket tyg. Lånade hem lite olika outfits, men när jag satte på mig den här kjolen. Kärlek. 

Det är ju nästan så att min gamla flamenco-kjolteknik gör sig påmind när jag har den på mig. Exakt så mycket tyg handlar det om. Ni förstår ju. Den är ljuvlig helt enkelt. 

En lördagslista är aldrig fel!

Kärlek: Ja massor av härliga människor. Några som tog hand om mig igår på min svåra dag. Extra kärlek till er! En kärleksdotter har jag, den bästa!

Tv: Ingenting tror jag

Dåligt: Att jag har lite koncentrationssvårigheter för tillfället och inte kan läsa Norwegian Wood. Alla griniga gubbar jag har råkat ut för sista tiden.

Dagens bästa: Att jag vaknade kl 6 en lördagsmorgon och har en lång härlig ledig dag framför mig. Eller är det kanske inte så bra ändå?

Dagens reflektion: Det är val snart, rysligt snart. Och det är svårt att hitta det perfekta partiet, för det finns inte. Min tanke går till Ohly och hans bröstpumpsgroda. Jag har inget emot honom egentligen, men kom igen.

Nattens dröm: Ja, natten var rätt tom på drömmar. Ganska tom på sömn också faktiskt.

Dagens låt: tyvärr så sitter fritidsresorreklamlåten som en smäck i min hjärna. Den med Mads ni vet.
Annars är det den här härliga låten.

det bästa med att ha en musikblogg:

Att man kan slänga in en dagens låt när man inte direkt har något att skriva. Eller, när man inte direkt orkar skriva kanske är närmare sanningen. För det är klart att man har saker att skriva. Egentligen.

Vi är ju mitt i en valrörelse t.ex. Kan ju göra en ganska busy om man är som jag, som har fått för mig att jag ska läsa igenom alla (stora) partiers valmanifest åtminstone. Helst vill jag ju också lyckas se alla partiledarutfrågningar och stora debatter innan jag bestämmer mig. Visst, det tar tid, men det är klart att man egentligen har något att skriva när man sysslar med sånt. Massor faktiskt.

Men så var det det där med att orka. Hösttröttheten har ju onekligen parkerat sig utanför dörren om man säger så. Och så är det det där med livet. Inte alltid så himlans festligt faktiskt. Inget att göra nåt åt direkt.

Så. Vi tar en dagens låt helt enkelt. Inte den sämsta heller.



Ni får helt enkelt försöka tänka bort den vansinniga WT-videon, den har verkligen ingenting med själva låten att göra. Jag valde den bara för att ni skulle få texten. Och jag vet, typsnittet. Bortse.

idag har jag:

• köpt Kafkas Processen
• promenerat i stan i höstsolen
• handlat mat samt vin 
• städat hela lägenheten. två gånger. (=ägare av: två vita hundar som fäller hår + svarta golv)
• underhållit hundar samt gått på promenader med nämnda djur
• städat trapphuset. ska man ha gäster så ska man.
• duschat, sminkat mig, fixat frisyren.
• läst Kafkas Processen
• lagat förrätt och varmrätt till tre personer
• diskuterat Kafkas Processen i lyckad bokklubbspremiär. 
• blivit full
• förkyld-snörvlat
• bestämt datum för London-resa. hösten numera = rosaglittrig. 
• haft sjukt djupa, och sjukt roliga diskussioner helt utan Kafkas Processen. eller, kanske hade han tillslut ett litet finger med i spelet ändå. 
• rökt alldeles för många mentol-cigaretter

Ni hör ju själva. Sjukt bra lördag. Tur bara att det är måndag snart igen så man får vila lite. 

Nu: säng + inte så pretentiös deckare. Inte fel det heller. 

Fotnot: för att lyckas ro denna dag i hamn har jag läst Kafkas Processen inte bara två, utan säkert tre gånger tidigare. Det hjälpte ta mig sjutton en hel del. 

dagens det gör jag inte om

Jag ska inte mer äta kebabkött. Varken på Palmyras eller någon annan stans i hela världen. Jag är ju för tusan vegetarian. Sen elva år tillbaks!
(Eller jag var kanske jag måste säga efter den här dan. Men nu börjar jag om igen.)
Nej, inget mer bä bä vita lilla fina lamm för mig.

De här veckorna har inte direkt gjort mig till en starkare person...

Det är kallt. Jag fryser hela tiden. På med t shirt, tröja, fleece och jacka. Hjälper inte. Halsduk. Nej, inte blev det bättre.
Jag vill bara sova. Inte vara vaken. Sova och slippa känna. Att det kanske inte finns nån hjälp. Att det kanske måste vara så här. Slippa känna att jag inte orkar mer. Det är nog nu. Jag orkar inte. Fattar ni inte?
Måste jag gå upp? Varför kan jag inte få ligga kvar lite under täcket där det är varmt och tryggt? 
Vem har bestämt att jag ska jobba varje dag för att överleva? Jag vill inte det. Jag har massor av annat jag vill göra.
Om några år. Då kanske..

Thomasine lever inte mer. Hon var fantastisk. Så full av liv.

Imorgon blir det bättre.
Ska bara sova lite först.
Och lyssna på någon som sjunger I kissed a girl and i liked it, släpp ut mig, släpp ut mig, la la laaa...
Hahaha.

läget:

iskallt golv när man sätter fötterna nedanför sängen: check
höstkappa. och raggsockar för den delen: check
vädringsfönstret i köket stängt (för första gången på 2 månader): check
förkylning: check
mörker: check
fnasiga händer: check


Hej hösten. Du är inte så jäkla välkommen faktiskt. 


Kvällens låt:

jag antar att ni redan sett den här men om ni skulle undgått den så vill jag gärna råda bot på det.

Jag kan nämligen inte på något endaste litet sätt tala om vilka SD är och vad de står för bättre än vad de själva gör.

Jag mår illa av obehag. Gå och rösta bort dem nu för sjutton!